Katastrof i den lilla världen - på en av åkrarna strax norr om vår kibbuts. Det lilla planet som vi ofta hör och ser när det sprider sitt "gift" (lämpligt ämne att ta upp vid ett annat tillfälle) över odlade marker, kraschade av ännu inte helt utredda orsaker. Någon påstod att ena vingen dragit med sej en elektrisk ledning, men piloten var rutinerad och kände trakten som sin egen ficka. Bilder visade på de resterande småsmulorna av ett upp och nervänt plan och piloten gick en plötslig, grym och förtidig död till mötes. Jag trodde i min enfald att sådana plan som opererar i välkända trakter var lika säkra som en gammal buss. Piloten hade samma morgon berättat för en arbetskamrat att han dagen innan begåvats med ett barnbarn... Ett litet flickebarn. - Idag när jag gick min morgonrunda så hörde jag det välbekanta surrandet av det lilla planet i luften - igen. Kanske var motorljudet aningens annorlunda, men ändå... - Tanken kom alldeles osökt, "detta är Israel i ett nötskal." Vad som än händer så måste livet gå vidare. Om vi för ett ögonblick släpper taget går vi under. Inte tänka eller känna - bara gå vidare. Denna taktik har naturligtvis många faror och kanske skulle vi i stället stanna upp, bearbeta och därefter, med nyttiga erfarenheter i bagaget, köra igång igen. Många gör så, men den genomgripande trenden är - vidare, vidare, vidare.

Jag har en mycket speciell man. Han tillhör de fåtal om vilka det kan sägas att de byggt sitt land med sina bara händer. Arbete, arbete och ännu mera arbete. Detta resulterade i ett godkännande i FN av den nyfödda staten Israel som därefter blev vederbörligen proklamerad av David Ben Gurion. Judarna, de nya israelerna, firade med dans och sång medan grannstaterna firade med krig. Dansskorna fick snabbt bytas mot soldatkängor och livhanken blev tvungen att försvaras på tusen olika sätt. Detta tilldrog sej 1948. Jacob, min man, som var van att hantera kibbutsens bulldozer blev ombedd av militärledningen att gräva ut ett par vägar uppför den branta sluttningen av Gilboa. De hade sina positioner uppe på topparna och behövde vägarna för att enklare sörja för leveranser av förråd o.dyl. med jeep. Jacob gav sej iväg och började med att gående, klättrande och ibland snubblande identifiera den lämpligaste sträckningen mellan klippor och andra naturens överraskningar där bulldozern hade en möjlighet att göra sitt jobb. Han var dessutom hela tiden medveten om risken att den stora maskinen kunde ta överbalansen med en katastrof som följd. Det var möjligt för honom att genomföra detta pionjärarbete upp till ca. 2/3 av sträckan - upp till den nakna klippväggen - därifrån fick sluttransporterna sedan ske via mansryggar. Vägarna blev ungefär 4 meter breda och var de första någonsin byggda på det mäktiga och då ännu inte skogsklädda Gilboa. Under en period på 10 dagar hann han fullborda sitt uppdrag att "tillverka" två vägar i denna jungfruliga och ogästvänliga terräng. Nätterna tillbringade han mestadels sovande på marken bredvid sin bulldozer med geväret bredvid sej under en stjärnhimmel han förmodligen var alltför trött att beundra. Ungdomar som växer upp här idag har ofta en ganska suddig bild av hur deras hembygd såg ut för inte alltför många år sedan. Framstegen har skett i sådan rask takt att man mestadels bara är medveten om de senaste utvecklingsstadierna. Att få ta del av Jacobs berättelser bidrar inte bara till en bättre förståelse av landets historia - man inser också att Jacob på ett påtagligt sätt deltagit i skapandet av denna historia.

Idag har jag läst om Iran från två olika vinklar. Den ena representeras av historikern Benny Morris i en artikel i en några veckor gammal helgbilaga till Jerusalem Post. Den andra infallsvinkeln står Irans superbloggare, Hossein Derakhshan, för. Han är bosatt i Canada och var nyligen på besök i Israel. Här gick han glatt omkring med en färgglad T-shirt där det stod "I love Teheran." Artikeln av Benny Morris har som överskrift "This Holocaost will be different"och beskriver att hur vi än gör eller inte gör så har vi ändan bak och kan lika gärna gräva ner oss på en gång. Nej, det där sista skrev han inte i sin artikel utan det var väl mera min reaktion på det jag läst. Han påvisar att i motsats till Hitlers Holocaost, där bödlarna ofta kom i närkontakt med sina offer och kanske t.o.m. nedlät sej att skjuta ner några med eget vapen, hålla vakt vid stenbrottet så ingen försökte ta sej över stängslet, lura in dem i "duschrummen" och efter användandet ge order om upprensning, - så kommer Ahmadinejads Holocaust att bli fullständigt steril och anonym. En muskel sträcks i ett finger och knappen som startar raketerna med kärnvapenspetsarna trycks in och sen är det bara att vänta och förbereda segerfesten. Visst finns det tankar i Teheran på möjligheten av ett svarsanfall med liknande vapen, men som Khomeini sa i ett tal 1980 "We do not worship Iran, we worship Allah... I say, let this land (Iran) burn. I say let this land go up in smoke, provided Islam emerges triumphant..." Inga moraliska hinder finns alltså på vägen mot Israels förstörelse. Det hela kommer att vara över på några minuter och sedan - ja, det blir inte för oss att fundera på. Om det nu är så att Israel har kärnvapen så är de i praktiken icke användbara. De kan bara användas för tidigt eller för sent - om ni förstår? Bloggaren Hossein är absolut ingen sionist och tycker att det är bra att Iran skaffar sej kärnvapen i avskräckande syfte, men inte alls mot Israel. Han berättar också att i Iran så är Ahmadinejad den figur det skämtas allra mest om. Han kan konsten att "ta" folk, är utåtriktad men inte speciellt intelligent. Han blev vald på sin inrikespolitik och i sin valkampanj nämnde han aldrig vare sej kärnvapen eller Israel och vid det här laget är merparten iranier innerligt trötta på honom. Måtte bloggaren Hossein blogga och blogga och blogga ända tills majoriteten av iranierna beslutar att Ahmadinejad gör bäst i att snarast gå hem.

Condoleezza Rice är här - igen. Ingen förstår egentligen varför och speciellt inte varför hon kom just nu. Kanske har hon vissa svårigheter med att besvara frågan själv för hon sa efter mötet med Tsippi Livni att om man väntar på det rätta tillfället att besöka Mellanöstern så kommer man nog aldrig att gå ombord på ett plan. Ingen väntar sej några sensationella resultat av det planerade mötet mellan Olmert - Rice - Mazen, men kanske det ändå behövs för att tala lite klarspråk efter ordklyverierna som producerades i Mecca. Detta under förutsättning att de högre politiska sfärerna tillåter det, förstås. Det ligger i luften i kväll, efter ett telefonsamtal mellan Bush och Olmert, att en palestinsk regering som inte i klarspråk ställer sej bakom omvärldens krav på någorlunda anständighet inte kommer att kunna räkna med samma omvärlds stöd. Anständighet mellan människor innebär att man lever och låter leva och detta har strukturerats i de nu så välkända tre kraven på Hamas. Klarar inte Hamas av detta som inte är mer än vad som begärs i förskolan, då lär de nog ha vissa svårigheter med fortsättningen också. - Det finns en sak jag ALDRIG kommer att vänja mej vid här och det är den förkrympta weekenden. Man skulle tycka att efter en vecka så full av händelser att det skulle varit nog för ett år i ett "normalt" land, man skulle behöva åtminstone två dagar för att vila kropp och själ. Inte då. Jo jag vet att det står i Skriften att på sjunde dagen ska du vila, underförstått då att dagen därefter ska du vara i selen igen, men man kan väl få önska... Bodde man i en av storstäderna hade chansen till en normal weekend varit större men en kibbuts är ju känd för att vara arbetets högborg så två dagars ledighet runt veckoslutet är helt enkelt inte aktuellt. Detta innebär att jag nu på lördagkvällen mentalt börjar förbereda mej på en ny arbetsvecka och kollar att väckarklockar som vanligt är ställd på halv sex. Fortfarande några timmar till dess...

Jag vet inte om det är ett vedertaget uttryck eller bara något min käre make använder sej av när han går bet på att rationellt förklara ett arabiskt beteende. Orientalia. Vi västerlänningar vill gärna kunna förklara allt och använda oss av ett rationellt tänkesätt och vi blir ganska vilsna när något förkunnas en dag för att med inträdandet av nästa dag finna att det som sades dagen innan inte alls var menat som det sades. Ord uttalades men när de väl var sagda hade ingen ansvar för dem längre och ingen var heller förvånad över dessa sakernas tillstånd. Orden har sitt eget liv helt fristående från dess egentliga mening. Orientalia. Abbas lovade i sitt senaste tal i FN att den palestinska samlingsregering han ämnade upprätta kommer att erkänna Israels rätt att existera - varför vi behöver en verifikation av något självklart från dem är en annan fråga. Abbas lovade president Bush före deras allmänna val för ca. ett år sedan att det var lite knepigt för honom att ta itu med Hamas innan valet (han var ju liksom lite upptagen då), men efter valet skulle det gå som en dans. Abbas hävdar att han helhjärtat står bakom "Färdplanen" men hans uttalanden visar att han inte stöder vad den innehåller t.ex. att bryta sönder terrorn, upphöra med nedsvärtningen av judar i diverse PA-media samt att i ett senare skede förhandla fram en stat med provisoriska gränser. Trots dessa klara ställningstaganden hävdar han att han fortfarande vill satsa på "Färdplanen". Är inte logiken lite på villovägar här och varför vågar ingen påtala denna brist på rim och reson? Orientalia. - Jag läste när jag var mycket ung sagan om "Tusen och en natt" och tyckte väl att den var ganska så vågad då. Vacker men vågad. Ibland tror jag att det orientaliskt vackra från denna saga fortfarande genomsyrar den arabiska kulturen. De vet vad västvärlden vill höra och säger det med vidöppna ögon, de vill ju inte göra någon besviken. Att det saknar substans, relevans och logik gör oss aningen förvirrade. Vi vill ställa någon mot väggen men gör det inte och det hela blir en pseudohändelse eller kanske rent av - en vacker saga. Orientalia. Situationen i vår del av världen kräver mer än sagor men att överbringa "the hard stuff" på ett bräde slår också fel och här finner vi åtminstone en del av orsakerna till den stagnation vi är omgivna av där ett enda litet steg frammåt verkar vara att begära för mycket.

Det finns kristna som får mej att skämmas för att vara kristen. Det finns kristna som får mej att skämmas extra mycket för att vara kristen. Dit hör vissa tongivande broderskapare som Ulf Bjereld och Peter Weiderud. Min kristendom innebär något helt annat än den atmosfär av judehat dessa två utstrålar. De lägger Hamas till sin barm och säger "Vyss vyss, allt ska snart bli bra igen. Ni kan alltid lita på farbröderna Ulf och Peter. Vi ska göra vad vi kan för att ni ska få de pengar ni vill ha för att gräva fler tunnlar för att smuggla in de vapen och sprängämnen ni så väl behöver. Sen vet vi ju också att ni har problem med att få fram så många Kassamraketer ni skulle vilja ha men det ska vi också hjälpa er med. Vi vet också att utbildningen av era nya såväl som gamla terrorister kräver sina slantar. Sist men inte minst behövs massor av skolböcker som riktigt levande och fantasifullt berättar för barnen om lyckan och förmånen att få dö medan man spränger så många judar som möjligt i småbitar. I anslutning till det kostar det ju också skjortan att framställa och sända all den propaganda över era media ni behöver för att få en lydig befolkning. Farbröderna Ulf och Peter finns alltid här för er och vi ska försöka hjälpa er ur eran ´svåra strategiska position´." Under sitt kärleksarbete för Hamas har Ulf Bjereld och Peter Weiderud missat vad som pågått i det verkliga livet. FN rapporterade nyligen att den ekonomiska hjälpen till palestinierna ökat med 10% sedan Hamas kom till makten förra året. Den uppgår numera till det astronomiska beloppet 1.2 miljarder och då är inte resväskepengarna från Ahmedinedjad och andra inräknade. Att gräsrotspalestiniern inte ser röken av dessa insatser bär de själva vittne om och fortsätter, trots broderskaparnas böner, att vara kroniska socialfall. Ett positivt och ärligt samarbete med Israel skulle för vanliga, hederliga palestinier lösa det problemet.

Stoppa bygga, fortsätta bygga, stoppa gräva, fortsätta gräva??? Vi har visst hamnat i någon sorts ingenmansland där det mest handlar om att "nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla." Man frågar sej när den dagen kommer då palestinierna börjar vara "snälla". Är det "snällt" att skicka 5-6 Kassamraketer in över Israel idag med budskap om hat och död? Är det "snällt" att med alla medel arbeta på vår snara hädanfärd? Är det "snällt" - ja, listan kunde göras hur lång som helst. Här nedanför kan du läsa ett klipp från en parlamentsledamot i ett grannland som säger sej ha fredliga förbindelser med oss. Egypt MP says only nuclear bomb can stop Israeli digging Published: 02.12.07, 22:47 / Israel News "That cursed Israel is trying to destroy al-Aqsa mosque," Mohamed el-Katatny of President Hosni Mubarak's National Democratic Party (NDP) told the Egyptian Parliament, adding "nothing will work with Israel except for a nuclear bomb that wipes it out of existence." Other members of el-Katatny's party called to revoke Egypt's 1979 peace treaty with Israel. (Reuters) F.ö. så var Olmert och Netanyahu i luven på varandra under ett säkerhetsmöte i Knesset idag. Båda anklagade varandra för att ha tillåtit Hamas växa och frodas. Olmert är väl den som mest påtagligt får ta på sej ansvaret. Det var ju han som tillät Hamas att deltaga i palestiniernas allmänna val för ca. ett år sedan. Det hade varit hur enkelt som helst för honom att säga nej med hänvisning till Oslo-avtalet där det står att inga som har någon anknytning till terrorverksamhet el. dyl. får deltaga i val. Förmodligen var det ytterligare en amerikansk felkalkylering som den "rakryggade" Olmert blev pådyvlad - och så rök den sista och kanske avgörande chansen till framsteg baserad på verkligheten i vår region.

Jag läste nedanstående artikel i Jerusalem Post idag där en arab sammanfattar sina iakttagelser från Mecca-överenskommelsen där Fatah och Hamas lade ut principerna för en samlingsregering. Detta borde studeras av EU´s samlade utrikesministrar så de begriper vem som fortfarande har sista ordet. http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1170359828092&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull Analysis: WHY HAMAS CAME OUT CLEAR WINNER FROM MECCA SUMMIT Khaled Abu Toameh, THE JERUSALEM POST Feb. 11, 2007 Hamas leaders have every reason to laugh all the way back from Mecca to Damascus and the Gaza Strip. The unity government agreement they signed with Fatah on Thursday, which has become known as the Mecca Accord, does not require Hamas to make any far-reaching concessions. As one Hamas leader in Gaza City put it, "Fatah made 90 percent of the concessions, while Hamas made only 10%." Moreover, the same deal reached in Mecca could have been struck several months ago, when Hamas and Fatah launched the unity talks. Some senior Fatah officials who participated in the Mecca summit admitted over the weekend that it was their party, and not Hamas, that was forced to compromise on most of the sticking points. The officials even went so far as to criticize the Saudis for exerting heavy pressure on Palestinian Authority Chairman and Fatah leader Mahmoud Abbas to abandon some of his previous conditions for forming a unity government. "On Thursday evening, the Saudis told us that we [had] only two hours to sign an agreement and that they [wouldn't] accept any excuses," a top Fatah official told The Jerusalem Post. "It was a real threat that made President Abbas very nervous and forced him to accept almost all of Hamas's conditions." A careful reading of the understandings between the two parties shows that Fatah has moved closer to Hamas, and not vice-versa. The Palestinians' general impression is that Abbas was forced to sign after all his US-backed attempts to weaken or topple the Hamas-led government failed. Abbas is now likely to face trouble from within his Fatah party. Some "young guard" Fatah leaders are said to be disappointed with the "humiliating" deal which, in their view, turns Fatah into a "junior partner" in a Hamas-led government. Why the agreement is perceived as a victory for Hamas: 1. Hamas will still head the new unity government. A better deal could have been achieved several weeks ago when Hamas expressed its readiness to cede control over the premiership in favor of an independent figure. 2. The disputed Interior Ministry, which is formally in charge of the Palestinian security forces, will also remain in the hands of Hamas. True, incumbent Interior Minister Said Siam will be removed from his job, but his successor - according to the deal - will be chosen by Hamas. In previous rounds of Fatah-Hamas negotiations, Hamas seemed willing to also cede control over this ministry. 3. Fatah will not have control over two key cabinet portfolios - Foreign Affairs and Finance. These posts will be given to "independent" legislators Ziad Abu Amr and Salaam Fayad, who will work under Hamas Prime Minister Ismail Haniyeh. 4. Hamas's 4,000-strong paramilitary Executive Force will be incorporated into the Palestinian security forces, which means that their salaries will be paid by the US and the European Union. This is the same force that was recently outlawed by Abbas and condemned by his aides as a "bunch of murderers and gangsters." Prior to the Mecca Accord, Abbas's uncompromising position was that the Executive Force should be dismantled. 5. Abbas has been forced to accept Hamas's stance that the new unity government would be required to "respect," rather than "abide" by previous agreements between the PLO and Israel. This has been Hamas's position all along and is the main reason for the failure of the Damascus summit between Abbas and exiled Hamas leader Khaled Mashaal several weeks ago. Hamas's major concern is that by committing itself to previous agreements with Israel, first and foremost the Oslo Accords, it would be seen as having recognized both Israel's right to exist and the two-state solution. The ambiguous wording of the Mecca Accord allows Hamas enough room to argue that it is only required to acknowledge the fact that the agreements with Israel are part of the reality on the ground. 6. To avoid alienating Hamas, the word "Israel" was not mentioned in the Mecca Accord or in public statements by Hamas, Fatah, and Saudi government officials. As Hamas spokesman Ismail Radwan explained over the weekend, "Hamas's position remains firm and unchanged: we will never recognize the legitimacy of the Zionist entity." 7. The agreement makes no reference to the future of the Middle East peace process or the need to halt attacks on Israel. Surprisingly, neither Abbas nor Saudi King Abdullah bin Abdel Aziz referred to these issues in their public speeches. While the accord explicitly emphasizes the need to end internecine fighting among the Palestinians, there is no call on Hamas and other radical groups to renounce violence, including suicide bombings and rocket attacks, as demanded by the Quartet. 8. The Mecca summit has enhanced Hamas's role as a major political force in the Middle East. The fact that Hamas leaders are put on equal footing with the heads of the Saudi royal family and the Palestinian Authority carries symbolic importance. 9. The agreement has effectively buried any chance of dismantling the Hamas-led government, at least in the next three years. Abbas's threat to call early parliamentary and presidential elections has gone down the drain. 10. By signing the unity government deal, Hamas has also strengthened its standing among the Palestinians. From now on, no one can accuse Hamas of "monopolizing" power and refusing to share powers with other political factions.Hamas had been held responsible for instigating civil war in the West Bank and Gaza Strip. Now, many Palestinians are praising the group for making painful "sacrifices" for the sake of national unity. 11. Hamas's status among the Palestinians is likely to be further strengthened once the Quartet and Israel officially reject the Mecca deal. Such a rejection will seriously embarrass Abbas and his Saudi hosts in the eyes of the Palestinian and Arab masses. Hamas will then be able to argue that the world does not want to see unity and harmony among the Palestinians, because the true goal of the international community is to overthrow the democratically elected government and extract political concessions from the Palestinians. 12. According to Hamas officials, the new Hamas-led coalition will receive up to a billion dollars from Saudi Arabia. The officials hope that other oil-rich Arab and Islamic countries, as well as some European governments, will follow suit and pour millions of dollars on the new government, effectively ending the international sanctions. 13. Hamas returned from Mecca with a pledge from Abbas that the Fatah-dominated PLO would open its doors for the Islamic movement to join the organization. This will turn Hamas into the second largest faction in the PLO after Fatah, and Mashaal will become Abbas's deputy once a deal is finalized. 14. The agreement does not call for any changes in the Hamas-dominated Palestinian Legislative Council. This means that the unity government will constantly be under the threat of losing in a no-confidence vote in parliament if Hamas does not approve its policies.

Ny vecka i morgon och en hel del oro känns i luften. Det mest akuta handlar om arabernas försök att avlegitimisera Israels rätt till Jerusalem och för det tar dom den sketna (sorry) lilla rampen som ursäkt. Grejen är väl hur länge Olmert kommer att hålla stånd. Peretz, vår s.k. försvarsminister, föll igenom redan första dagen då han tyckte att vi skulle avbryta arbetet med grävning och rampbygge för att inte såra de känsliga araberna... Mugrabiporten som leder in till Tempelplatsen är den enda ingång som muslimerna inte har kontroll över och detta sakernas tillstånd har de naturligtvis inget emot att ändra på. Ingen ramp - ingen ingång till Tempelplatsen. F.ö. så blommar hela Israel nu efter att det kommit en del regn. Rött, gult, vitt och rosa sprider ut sej ut över landet och får oss att, åtminstone för en stund, hoppas att det goda och sanna ska segra över hatet och lögnen. Låt oss få vara optimister ett litet tag till.

I dag har det varit "mycket får för lite ull" - eller hur det nu är man säger. Muslimerna skaffade sej en ny anledning att utöva sitt monopol på helig frustration. Den igångsatta reparationen av rampen upp till Mugrabiporten som leder in till Tempelplatsen försatte fanatiska agitatorer i fullt spin. Al Aksa moskén sades vara i överhängande och omedelbar fara p.g.a. en judisk konspiration mot densamma. Den lagstadgade grävningen före varje nykonstruktion var bara en täckmantel för hemliga tunnlar under Al Aksa som när det så behagade judarna kunde användas för att spränga hela härligheten i luften. Följden blev mycket skrik och skrän och en hel del stenkastning ner över Klagomuren. Polisen fick jobba ett tag men sen tröt väl krafterna på buset och lugnet lägrade sej. Det är att notera att Al Aksa moskén ligger ca. 70 meter från grävplatsen som ligger helt och hållet på mark kontrollerad av Israel. Liksom du i din trädgård väljer var du vill gräva för att plantera din syrenbuske så väljer Israel var, när och hur de vill förbättra förhållandena för besökarna till Tempelberget. Efter lite mat och sömn planerar muslimerna ny stordåd i morgon. Den dagen den sorgen. - Det var ganska intressant att jämföra CNN och de israeliska nyhetssändningarna i radio och TV. När lugnet var säkerställt återgick israeliska media till normal programverksamhet medan CNN sög ut det göttaste ur varje liten sheikh timme efter timme efter timme...

Härom veckan satt jag och "diktade" som vår gamle morfar brukade säga. Jag skrev om en gammal, trött man från Gaza. Det framgår inte av berättelsen om han är trött av ålder, av brustna illusioner eller av ja... något ska väl lämnas åt läsaren. Den blev publicerad på bloggen http://al-hamatzav.org/ och gav upphov till en hel del festliga kommentarer. Det roligaste var att de inte var säkra på om Gaza-gubben var verklig eller uppdiktad - och jag tänker inte tala om det för dom heller! DEN TRÖTTE MANNEN FRÅN GAZA Jag heter Woalid och jag bor i Gaza. Jag har alltid bott i Gaza. Jag bor här tillsammans med min fru, barn och barnbarn. Fråga mej inte hur många de är för det har jag faktiskt ingen riktig kläm på. Vi har ett hus och jag har en stol utanför huset där jag ofta sitter och tänker. - Det var bättre förr. Det var mycket bättre förr, och då menar jag inte när egyptierna var här före 1967. Jag menar när judarna var här. Visst – de är inte som oss, och visst tyckte vi att dom inte hörde hit – på något vis, men ja... det var faktiskt ganska mycket bättre då. Ordning och reda och löning på fredag – om ni förstår vad jag menar. Varför verkar vi inte klara oss utan dom? Varför kan vi inte bygga vårt land som de har gjort? Man kan förstås fråga sej hur vi som inte har särskilt mycket ska kunna börja att själva bygga vårt land. Men... precis så var det ju för judarna en gång. Dom kom hit helt utblottade med en stark vilja att bygga upp sitt nygamla hemland – vilket dom också gjorde. Med plogen i ena handen och bössan att försvara sej med i den andra. Varför kan inte vår unga generation åtminstone försöka? Varför är inte våra starka och friska ungdomar intresserade av att arbeta och utföra något konstruktivt? Varför sitter vi bara och väntar på att andra ska komma och bygga vårt land åt oss? Första gången jag skämdes riktigt ordentligt för mitt folk inför mina barn och barnbarn var just när judarna hade lämnat oss. FN och Världsbanken förstod att vi även i fortsättningen behövde jobb, så de gav oss judarnas avancerade och mycket lönsamma växthus så vi skulle kunna fortsätta att försörja oss. Trodde dom... I stället kom gäng efter gäng och rensade ut allt som kunde säljas för pengar tills bara de krossade resterna fanns kvar av den drömmen. Några har nu blivit reparerade, men när produkterna ska passera gränsen till Israel blir lastbilarna ofta fast i gränsövergången för några av oss har skjutit granater eller skickat dit en självmordsbombare. Jag förstår inte logiken. Är vi så totalt självdestruktiva som det verkar? Det hände en annan sak också när judarna lämnade Gaza. Dom tog med sej rubbet och de t.o.m. rev sina egna boningshus. Allt enligt någon sorts överenskommelse mellan de höga herrarna. Eftersom deras heliga bönehus, synagogorna, inte fick förstöras för där bodde ju Gud, så lät de dessa stå kvar. De var inte speciellt många och var egentligen ganska fina. Judarna hade väl hoppats att de skulle få stå kvar på samma sätt som de låter våra moskéer stå i fred inne i Israel. Detta skedde nu inte utan hatfyllda människor satte eld på de flesta byggnaderna och förvandlade dom till oheliga ruiner. Att förhindra detta var uppenbarligen ingen uppgift för ”säkerhetsstyrkorna” för de fick hålla på ostörda tills förnedringen var total. Jag försökte hindra mina yngsta barnbarn att se det på TV för jag kunde inte förklara för dom vad de såg och dessutom var hela min kropp uppfylld av skam. De flesta av mina söner har inga jobb utan för att kunna sköta avbetalningarna på sina automatvapen så har de sökt sej till säkerhetspolisen – som de kallas. Oftast går de inte till något jobb alls men kommer ibland hem med en slant för vissa svårdefinierbara uppgifter de utfört. Jag har försökt att fråga vad de håller på med men får bara undvikande svar. Jag ville först inte tro det men jag har nu klart för mej att åtminstone en av dem hjälper till vid avskjutningen av Kassamraketer in över Israel. Dessa förbannade raketer som bara ställer till elände för oss. Vi vet ju att när judarna tycker att dom har fått nog så ger dom sej på oss för att få slut trakasserierna, vilket jag faktiskt kan förstå. De bor ju faktiskt inte här längre, men så länge resten av världen inte verkar bry sej ett dugg så fortsätter de skjutglada gängen att plåga dom. Sällan har vi väl slängt ut pengar på något mera meningslöst. Pengar ja, det måste vi tala mycket tyst om. Alla här vet att inga blivit så nerlusade med pengar genom åren som just vi palestinier. Att vi inte sett röken av dem är något vi lärt oss leva med. Kanske tror några att vi är dumma, men vi vet nog vilka som har Rolexklockorna och sidenslipsarna, men eftersom vi som sagt inte alls är dumma så har vi lärt oss vårt eget bästa och säger ingenting. Inte till någon. Pengar finns, men inte för oss. Precis som när egyptierna var här. De fick massor av pengar för att sörja för oss men pengarna stannade i Egypten medan vi stannade här och svalt. När judarna var här så fanns det lite pengar även till oss och de flesta skränhalsarna höll sej lugna för de ville inte komma i onödiga bråk med judarna. Det var faktiskt ganska mycket bättre förr. Det sägs ju att världen är vänligt inställda till oss palestinier men ibland så undrar jag... En del viktigpellar som vill vara lite märkvärdiga startar bojkotter mot israeliska varor och tjänster, till och med på det akademiska planet. Dom säger att dom gör det för att hjälpa oss palestinier men vi tycker det låter enbart dumt och ganska självdestruktivt. Det komiska är att ju mer de bojkottar ju bättre tycks Israels ekonomi bli! Dessutom vet vi ju att israelerna har massor att lära ut - men är man fartblind så är man. Det är en sak med judarna jag har svårt för att förstå. Det är deras otroliga naivitet och godtrogenhet när det gäller oss araber. Det gäller både vid förhandlingar och överenskommelser och även när det talas om att frige fångar. Våra busfrön kommer alltid att vara busfrön – inne i fängelserna och utanför. Våra korrupta ledare kommer alltid att vara korrupta. De lovar och lovar men när orden väl är sagda så har de sitt eget liv och ingen har ansvar för dem längre. Vår president kan ena dagen vid ett stormöte i Ramalla uppmana sina Fatah-gossar att rikta sina vapen mot Israel, uppvigla till krigshandlingar och andra dagen bli prisad som en man av fred av Condoleezza Rice och judarna säger inte ett dugg. - Det är något jag inte begriper här, något som inte stämmer. Vår president upprepar gång efter annan att han helhjärtat ställer sej bakom den s.k. ”Färdplanen För Fred” samtidigt som han låter sina Hamasterrorister och andra likvärdiga frodas och förökas. Den idiotiska skräppropagandan mot judarna i våra medier går han också förbi med tystnad. Hade de självgoda europeerna velat ta oss palestinier på allvar så hade de enkelt kunnat säga till vår president att pengarna ligger och väntar och kommer att levereras när denna skamfläck försvunnit från den dagliga indoktrineringen. När vi pratar om förhandlingar då menar vi att judarna ska tro på våra löften rakt av och sedan servera oss vad vi begär! Att ge och ta begriper vi oss inte på. Ordet kompromiss finns inte i vår vokabulär, inte heller ordet tid. På grund av judarnas starka fredslängtan så vet vi att tiden verkar för oss och förr eller senare får vi allt vi begär. Utan några som helst kompromisser. Judarna som annars verkar nog så kloka förstår inte detta. De har så bråttom... De drömmer om fred medan vi kräver ”våra legitima rättigheter” – det säger en hel del om hur olika vi ser på lösningen av konflikten. Gaza är som en varmluftsugn. Ingen tänker riktigt klart här. Vi trampar varandra på tårna och blir antingen likgiltiga eller terrorister. Det sorgliga är att ingen förstått att vi hellre velat lära oss hur vi skulle kunna ta ansvar för våra egna liv och leva som repekterade medborgare i världssamfundet än att bli behandlade som obotliga socialfall. Jag som suttit här och funderat i skuggan utanför mitt hus heter Woalid, bor i Gaza och är nog egentligen ganska trött.

Drömläge för Hizballah. Alla vet att armén inte är färdig för nya uppgifter än så varför skulle de inte... I kväll var det skottväxling vid gränsen mot Libanon och det är väldigt känsligt här. Dels har såren från sommarens krig inte läkt än och ingen vill ju heller att folk som bor i gränstrakterna ska behöva leva med denna ovisshet igen. Vi känner oss övergivna på ett annat sätt också för ingen av våra ledare har förmågan att inge förtroende och den nye ÖB har ju bara blivit vald men ännu inte inträtt i sitt ämbete. Alltså - ett drömläge för DOM och ett mardrömsläge för OSS. Jag riktar dock in mej på en natt utan Katyushas.

Drömläge för Hizballah. Alla vet att armén inte är färdig för nya uppgifter än så varför skulle de inte... I kväll var det skottväxling vid gränsen mot Libanon och det är väldigt känsligt här. Dels har såren från sommarens krig inte läkt än och ingen vill ju heller att folk som bor i gränstrakterna ska behöva leva med denna ovisshet igen. Vi känner oss övergivna på ett annat sätt också för ingen av våra ledare har förmågan att inge förtroende och den nye ÖB har ju bara blivit vald men ännu inte inträtt i sitt ämbete. Alltså - ett drömläge för DOM och ett mardrömsläge för OSS. Jag riktar dock in mej på en natt utan Katyushas.

Världen ler och fortsätter att le trots att det just nu pågår ett möte i Mecka som har till uppgift att förleda oss på det grövsta. Alla vet det, en del till och med förstår det - men vi fortsätter bara att le. Fatah och Hamas försöker med avancerat ordklyveri övertyga oss om att nu är de rumsrena och redo för de stora socialbidragen. Igen. De försöker inte ens ge sken av att de kämpar för sitt folks bästa utan enbart för att fylla kassakistorna. Historien har ju lärt oss VAR palestinierna föredrar att lägga slantarna så där lär det inte bli någon överraskning. Många palestinier har det jätteknepigt men det beror till allra största delen på de ledare de valt. Tragiskt, men så är faktiskt fallet och så länge omgivningen bara fortsätter att le så länge fortsätter den palestinska cirkusen. Först när omvärlden tar sitt ansvar kan vi förvänta oss att palestinierna tar sitt ansvar.

"Rejectionism" betyder väl ungefär att vägra. Var och en vägrar ju dessutom på sitt speciella sätt. Hamas vägrar att erkänna Israels rätt att existera överhuvudtaget men säger i utvalda ögonblick att de kan tänka sej en stat för palestinierna på delar av det hela - Jordan till Medelhavet, ni vet. De toppar erbjudandet med en "hudna", då dom under vissa förutsättningar lovar vara snälla under ett utvalt antal år. Allt för att bida sin tid. Fatah erkänner Israels rätt att existera innanför en konstlad stilleståndslinje med påpekar samtidigt att de nu urgamla palestinska flyktingarna som genomlevt decennier som politisk gisslan ska ha rätt att återvända till sitt äppelträd - förlåt olivträd - någonstans där nu norra Tel Aviv ligger. Detta är deras sätt att vägra en judisk stat, genom en massinvandring av palestinier. Är någon förundrad över att Israel inte har någon lust att välja? EU´s Solana säger att Hamas visst inte vill peta bort Israel, bara få lite mera land. (Det är väl inte direkt bristen på land som är arabernas mest akuta problem.) Jag tror inte för ett ögonblick att han är så naiv som han kanske verkar utan han är på sitt sätt i färd med att vägra bort Israel. Arma europeer som inte ser att de snabbt som ögat borde börja se om sitt eget hus om de inte vill att deras barn om några år ska tvingas be mot Mecka, som Vivianne Franzén från Ny Demokrati sa för ett antal år sedan. Då rasade den samlade svenska politiska korrektheten mot henne som en man och kanske anade hon inte ens själv då hur sannspådd hon skulle bli. - Jag har alltid gillat julen och här i ett land där ingen jul finns (knappt) så blir känslomönstret lite komplicerat. Ett av uttrycken är att jag först idag tagit bort julgransprydnaderna från granen/cypressen på altanen. Lite sorgligt men kanske bidrar det till ett extra kliv mot ljusare tider.

Hej igen - Det är ren slöhet att den här bloggen inte hamnat på soptippen. Den har - åtminstone i tankevärlden - varit på väg många gånger. Jag har ett delikat dilemma. Jag gillar att skriva av mej men jag är mindre intresserad av att kreti och pleti ska ha tillgång till att läsa vad jag skrivit. Kreti eller pleti, det är alltså du. För tillfället går jag en medelväg. Vad jag skriver skickas ut i det okända men adressen hit delas bara ut till speciellt förtroendevalda. - Det regnar! I morse regnade det in. Plick, plock, plick, plock. Pytsar sattes ut i ett alltmer invecklat spridningsmönster allt medan gammalt groll fick ny kraft. Vi har ett konstruktionsfel på vårat tak som gör att när avloppsrännan blir blockerad av grenar och löv så stiger vattnet och börjar sippra in genom tegelpannorna. Det hjälper ju inte heller direkt att vi bor under världens största fikus - ungefär. De ansvariga sa för ca. två år sedan att de skulle åtgärda det med en snillrik tekniskt lösning men garderade sej att det nog inte skulle kunna ske just den veckan... TVÅ ÅR SEDAN. Dagens lösning (naturligtvis hände det på en Shabbat) kom i form an Micki som svingade sej upp på taket, blåste rent och slaskade ur avloppet. Nyss var jag ute och kollade och det bubblade så trivsamt i avloppsbrunnen. Låt nu allt regn i världen komma ner medan vi är säkra på att avloppsrännan är ren.