Härom veckan satt jag och "diktade" som vår gamle morfar brukade säga. Jag skrev om en gammal, trött man från Gaza. Det framgår inte av berättelsen om han är trött av ålder, av brustna illusioner eller av ja... något ska väl lämnas åt läsaren. Den blev publicerad på bloggen http://al-hamatzav.org/ och gav upphov till en hel del festliga kommentarer. Det roligaste var att de inte var säkra på om Gaza-gubben var verklig eller uppdiktad - och jag tänker inte tala om det för dom heller! DEN TRÖTTE MANNEN FRÅN GAZA Jag heter Woalid och jag bor i Gaza. Jag har alltid bott i Gaza. Jag bor här tillsammans med min fru, barn och barnbarn. Fråga mej inte hur många de är för det har jag faktiskt ingen riktig kläm på. Vi har ett hus och jag har en stol utanför huset där jag ofta sitter och tänker. - Det var bättre förr. Det var mycket bättre förr, och då menar jag inte när egyptierna var här före 1967. Jag menar när judarna var här. Visst – de är inte som oss, och visst tyckte vi att dom inte hörde hit – på något vis, men ja... det var faktiskt ganska mycket bättre då. Ordning och reda och löning på fredag – om ni förstår vad jag menar. Varför verkar vi inte klara oss utan dom? Varför kan vi inte bygga vårt land som de har gjort? Man kan förstås fråga sej hur vi som inte har särskilt mycket ska kunna börja att själva bygga vårt land. Men... precis så var det ju för judarna en gång. Dom kom hit helt utblottade med en stark vilja att bygga upp sitt nygamla hemland – vilket dom också gjorde. Med plogen i ena handen och bössan att försvara sej med i den andra. Varför kan inte vår unga generation åtminstone försöka? Varför är inte våra starka och friska ungdomar intresserade av att arbeta och utföra något konstruktivt? Varför sitter vi bara och väntar på att andra ska komma och bygga vårt land åt oss? Första gången jag skämdes riktigt ordentligt för mitt folk inför mina barn och barnbarn var just när judarna hade lämnat oss. FN och Världsbanken förstod att vi även i fortsättningen behövde jobb, så de gav oss judarnas avancerade och mycket lönsamma växthus så vi skulle kunna fortsätta att försörja oss. Trodde dom... I stället kom gäng efter gäng och rensade ut allt som kunde säljas för pengar tills bara de krossade resterna fanns kvar av den drömmen. Några har nu blivit reparerade, men när produkterna ska passera gränsen till Israel blir lastbilarna ofta fast i gränsövergången för några av oss har skjutit granater eller skickat dit en självmordsbombare. Jag förstår inte logiken. Är vi så totalt självdestruktiva som det verkar? Det hände en annan sak också när judarna lämnade Gaza. Dom tog med sej rubbet och de t.o.m. rev sina egna boningshus. Allt enligt någon sorts överenskommelse mellan de höga herrarna. Eftersom deras heliga bönehus, synagogorna, inte fick förstöras för där bodde ju Gud, så lät de dessa stå kvar. De var inte speciellt många och var egentligen ganska fina. Judarna hade väl hoppats att de skulle få stå kvar på samma sätt som de låter våra moskéer stå i fred inne i Israel. Detta skedde nu inte utan hatfyllda människor satte eld på de flesta byggnaderna och förvandlade dom till oheliga ruiner. Att förhindra detta var uppenbarligen ingen uppgift för ”säkerhetsstyrkorna” för de fick hålla på ostörda tills förnedringen var total. Jag försökte hindra mina yngsta barnbarn att se det på TV för jag kunde inte förklara för dom vad de såg och dessutom var hela min kropp uppfylld av skam. De flesta av mina söner har inga jobb utan för att kunna sköta avbetalningarna på sina automatvapen så har de sökt sej till säkerhetspolisen – som de kallas. Oftast går de inte till något jobb alls men kommer ibland hem med en slant för vissa svårdefinierbara uppgifter de utfört. Jag har försökt att fråga vad de håller på med men får bara undvikande svar. Jag ville först inte tro det men jag har nu klart för mej att åtminstone en av dem hjälper till vid avskjutningen av Kassamraketer in över Israel. Dessa förbannade raketer som bara ställer till elände för oss. Vi vet ju att när judarna tycker att dom har fått nog så ger dom sej på oss för att få slut trakasserierna, vilket jag faktiskt kan förstå. De bor ju faktiskt inte här längre, men så länge resten av världen inte verkar bry sej ett dugg så fortsätter de skjutglada gängen att plåga dom. Sällan har vi väl slängt ut pengar på något mera meningslöst. Pengar ja, det måste vi tala mycket tyst om. Alla här vet att inga blivit så nerlusade med pengar genom åren som just vi palestinier. Att vi inte sett röken av dem är något vi lärt oss leva med. Kanske tror några att vi är dumma, men vi vet nog vilka som har Rolexklockorna och sidenslipsarna, men eftersom vi som sagt inte alls är dumma så har vi lärt oss vårt eget bästa och säger ingenting. Inte till någon. Pengar finns, men inte för oss. Precis som när egyptierna var här. De fick massor av pengar för att sörja för oss men pengarna stannade i Egypten medan vi stannade här och svalt. När judarna var här så fanns det lite pengar även till oss och de flesta skränhalsarna höll sej lugna för de ville inte komma i onödiga bråk med judarna. Det var faktiskt ganska mycket bättre förr. Det sägs ju att världen är vänligt inställda till oss palestinier men ibland så undrar jag... En del viktigpellar som vill vara lite märkvärdiga startar bojkotter mot israeliska varor och tjänster, till och med på det akademiska planet. Dom säger att dom gör det för att hjälpa oss palestinier men vi tycker det låter enbart dumt och ganska självdestruktivt. Det komiska är att ju mer de bojkottar ju bättre tycks Israels ekonomi bli! Dessutom vet vi ju att israelerna har massor att lära ut - men är man fartblind så är man. Det är en sak med judarna jag har svårt för att förstå. Det är deras otroliga naivitet och godtrogenhet när det gäller oss araber. Det gäller både vid förhandlingar och överenskommelser och även när det talas om att frige fångar. Våra busfrön kommer alltid att vara busfrön – inne i fängelserna och utanför. Våra korrupta ledare kommer alltid att vara korrupta. De lovar och lovar men när orden väl är sagda så har de sitt eget liv och ingen har ansvar för dem längre. Vår president kan ena dagen vid ett stormöte i Ramalla uppmana sina Fatah-gossar att rikta sina vapen mot Israel, uppvigla till krigshandlingar och andra dagen bli prisad som en man av fred av Condoleezza Rice och judarna säger inte ett dugg. - Det är något jag inte begriper här, något som inte stämmer. Vår president upprepar gång efter annan att han helhjärtat ställer sej bakom den s.k. ”Färdplanen För Fred” samtidigt som han låter sina Hamasterrorister och andra likvärdiga frodas och förökas. Den idiotiska skräppropagandan mot judarna i våra medier går han också förbi med tystnad. Hade de självgoda europeerna velat ta oss palestinier på allvar så hade de enkelt kunnat säga till vår president att pengarna ligger och väntar och kommer att levereras när denna skamfläck försvunnit från den dagliga indoktrineringen. När vi pratar om förhandlingar då menar vi att judarna ska tro på våra löften rakt av och sedan servera oss vad vi begär! Att ge och ta begriper vi oss inte på. Ordet kompromiss finns inte i vår vokabulär, inte heller ordet tid. På grund av judarnas starka fredslängtan så vet vi att tiden verkar för oss och förr eller senare får vi allt vi begär. Utan några som helst kompromisser. Judarna som annars verkar nog så kloka förstår inte detta. De har så bråttom... De drömmer om fred medan vi kräver ”våra legitima rättigheter” – det säger en hel del om hur olika vi ser på lösningen av konflikten. Gaza är som en varmluftsugn. Ingen tänker riktigt klart här. Vi trampar varandra på tårna och blir antingen likgiltiga eller terrorister. Det sorgliga är att ingen förstått att vi hellre velat lära oss hur vi skulle kunna ta ansvar för våra egna liv och leva som repekterade medborgare i världssamfundet än att bli behandlade som obotliga socialfall. Jag som suttit här och funderat i skuggan utanför mitt hus heter Woalid, bor i Gaza och är nog egentligen ganska trött.