Julafton. "Juldepressionen" har varit måttlig i år - kanske p.g.a. att jag har trakasserat mina vänner extra mycket under upploppet = advent. Jag vet hela deras julprogram och många julkpappshemligheter blev jag också invigd i. Jag fick reda på när de griljerade sin julskinka och vid vilket klockslag middagen skulle avnjutas. Det halvkyliga gråvädret känner jag till och som extra krydda delade vi en del vänskapligt sladder. Ja, ja - jag ska nog klara av julhelgen i år också. En välmogen Camembert från ARLA-mejerierna och en burk löksill med svensk flagga på har satt lite extra krydda på högtiden.

Nyss lyssnade vi en stund till midnattsmässan som det här året sändes från den maffiga kyrkan i Nasaret. Tydligen finns där i alla fall så många kristna kvar i stan att de kunnat bilda en skaplig kör. För några dagar sedan upphov Vatikanens representant, den latinske patriarken Michel Sabbah sin röst och visade med all önskvärd tydlighet att han ser sitt uppdrag mer politiskt än religiöst. Han gav israelerna bassning för att de var judar med en judisk religion och en judisk tradition och sådana kan ju inte få ha ett land - tyckte han. Undra vad han tycker on Saudiarabien där allt som luktar icke-muslimskt är bannlyst. Fy skäms Saudiarabien, inte har ni rätt till ett eget land med bara en enda religion!

Naturligtvis haltar jämförelsen för Saudiarabien tillåter inte att t.ex. en turist har med sej ett kors eller en Bibel på sin semesterresa medan Israel tillåter full religionsfrihet. Jag som kristen har aldrig känt mej trakasserad här. Att jag inte var inkluderad i den judiska fria invandringen visste jag från början och fick i stället mitt medborgarskap via en stegvis procedur - som en invandrare till vilket annat land som helst. Sabbah får nog välja om han i framtiden vill vara en politisk agitator eller en kyrkans man. Vad han än väljer är hans förtroendekapital totalt förbrukat.