Det var likadant under kriget i somras som det är nu. Alltför många bollar i luften för att man ska kunna koncentrera sej på en. Resultatet blir då lätt ett malande på tomgång. Nu låter jag dock lotten falla på en liten ynklig liten bit information jag hittade i slutet av en artikel. Där står det att FN`s Säkerhetsråds Resolution 1373 förbjuder medlemsländer att finansiera terrorism och att skydda och värna terrorister. Varför kommer jag osökt att tänka på Norge? Sverige också för den delen. Bildt proklamerade ju efter sitt besök hos Abbas att Sverige skulle fortsätta att göra allt i dess makt för att även i fortsättningen stödja den palestinska regeringen finansiellt. Vad Bildt vill stödja är en regering utan land som är helt dominerad av terrororganisationen Hamas. Resolution 1373 är ju inte mer svårbegriplig än att man fattar att Bildt rakt av bryter mot dess innehåll. En nästan ännu större fråga är varför ingen bryr sej? Det är väl den numera så välkända doktrinen som spökar som säger att allt som är positivt för Israel ska trakasseras medan allt som är negativt för Israel ska lindas in i bomull och skyddas från insyn. Alltså - fritt fram Bildt.

"Släpp fångarna loss, det är vår..." - eller ett moraliskt dilemma. - En person eller organisation, ”någon”, utför en allmänt erkänd kriminell handling av värsta slag och plötsligt verkar det vara enligt spelets regler att de ska belönas. "Någon" i det här fallet är Hamas. Kidnappning. Människorov. Kidnapparna använder sej av sin gisslan för utpressning. De vill ha ut fångar ur fängelserna trots att de faktiskt sitter där av vissa orsaker. Många har mördat judar bara för att de var judar. Omvärlden reagerar inte nämnvärt på den kriminella akten, utan i stället uppmuntrar man offret, Israel, att förhandla med förövarna och på så vis belöna dem för deras brott. Inga försök görs att ställa förbrytarna inför rätta eller att med kraft kräva att de omedelbart släpper sin gisslan. - Är detta moraliskt önskvärt? Nej, det är moraliskt ruttet! - Är detta ett allmänt accepterat sätt att förhindra att det händer igen? Jag tror inte det. Jag anser detta handlingssätt vara moraliskt förkastligt - och FEGT. Först måste man kalla det för vad det är, en kriminell handling av synnerligen grov karaktär, och därefter skall det beivras enligt internationell lag och praxis. Naturligtvis talar jag om de kidnappade värnpliktiga Gilad Shalit, Ehud Goldwasser och Eldad Regev.

En konsert utöver det vanliga. Jag gick väl dit med måttliga förväntningar men kom ut ur lokalen med vetskapen om att det finns en rik kulturskatt här som ännu inte är min - och som jag kände att jag saknade. Det som bjöds var något i stil med våra julkonserter, eller snarare då påskkonserter. Sången och musiken till Sedermåltidens Hagada framförd av Övre Galileens Kör med en ledare som var en född ledare. Han ledde med en självklar elegans och tydlighet och hans händer påminde mej om fågelvingar. Det slog mej att kören såg ut som vilken kör som helst från t.ex. mörkaste Småland med skalliga gubbar, vithåriga gubbar, raffiga tjejer och mindre raffiga tjejer. Den kunde lika gärna ha hetat Värnamos Blandade Kör. En viss skillnad kanske är att dessa körmedlemmar tillhör de som fick ta emot de flesta Katyusharaketerna under sommarens krig och fick tillbringa en månad i mer eller mindre förskräckliga skyddsrum. - Musiken var dock ganska långt från "Flickorna i Småland" bland lingonröda tuvor på villande mo. Den bar i sej ett sådant djup av vemod och ljublande glädje blandat till en förförisk symfoni av trevande styrka och framtidstro. Dessa melodislingor av årtusendens dyrköpta erfarenheter utmynnade plötsligt i ett fullkomligt harmoniskt ackord i starkaste forte. Det var nog inte bara jag som stundtals blev lite blank i ögonen och fick något tjockt i halsen. Det föll sej helt naturligt att det ibland blev en dialog mellan kören och publiken med hjälp av en utsökt fingertoppskänsla hos ledaren, ibland bildades en fyrhövdad kanon. Musikstilen var inte direkt orientalisk, inte heller europeisk utan rent och skärt judisk. Man anade lite liturgi, lite opera och lite som förde tankarna till folkmusik. För mina skånska öron var den inte helt självklar och fraseringen var ibland svårgreppad men lät man sej bara sköljas med av musiken så blev upplevelsen trots detta total. Det vi fick lyssna till i kväll var en kibbutsvariant på Hagada stammande från kibbuts Yagur. Varje kibbuts med självaktning utarbetade sin variant och trots den sekulariserade befolkningen innehöll denna Sedermusik fler berättelser från Torah än den officiella varianten. Den är dessutom mera lättillgänglig både musikaliskt och textmässigt. - Det sista jag såg innan vi lämnade lokalen var dirigentens fågelvingehänder. Han använder dem tydligen på samma delikata sätt antingen han för ett samtal eller leder sin kör från den ena höjdpunkten till den andra.

Som om vi skulle behöva detta också??? Trafikolyckorna. Eftersom man inte kan läsa och fördjupa sej i allt så har jag väl vad gäller trafikolyckorna ofta stannat vid rubrikerna. Suckat lite - och gått vidare. Idag på vägen in till Afula kom vi till en olycksplats bara sekunder efter det att olyckan hade inträffat. Ambulanserna hade ännu inte kommit. I diket låg en stor tankbil och under den något som alldeles nyss hade varit en jeep. Naturligtvis fanns det i det som nyss hade varit en jeep också några som nyss hade varit människor. Vi såg medtrafikanter som förgäves försökte dra i ett par ben och på vägen låg ett par orörliga människor utspridda. I en annan bil som också var inblandad satt det blodigt folk och andra bilister försökte hjälpa så gott de kunde. Det var tyst. Chockartat tyst - som om vad vi såg egentligen inte hade hänt. Denna tystnad bröts när vi på avstånd hörde sirenerna från alla typer av hjälpfordon och vi lotsades förbi olycksplatsen. Senare hörde vi i nyheterna att folket som hade färdats i jeeparna var handikappade ungdomar på utflykt. De fick tyvärr uppleva "the hard way" att bilen är ett dödligt vapen. Två avlidna och bortåt tio mer eller mindre allvarligt skadade. Jag brukar säga att bilförarna här inte kör på bensin - de kör på testosteron! Dagens olycka var ett bevis på denna företeelse men det gör ju inte det hela mindre ruskigt. Många förslag om hur man skulle kunna få ner olyckstalen har surrat i luften men hitintills har ingen (vad jag hört) vågat föreslå en drastisk sänkning av hastigheten. När man uppenbarligen inte klarar av att anpassa hastigheten efter förhållandena så måste ALLA introduceras i ett nytt körbeteende där drastiskt sänkt hastighet ingår. Höjda bötesstraff tror jag inte mycket på för de värsta körbusarna tänker alltid att det händer aldrig mej... Har ni hört det förrut?

Jaha, nu har det påpekats det som jag länge tyckt - att israelerna själva skulle producera en handlingsplan för lösning av konflikten (varför inte konflikterna?) i vår region. Sekreteraren i "Arab League", Amr Moussa, uttryckte ett önskemål att Israel skulle lägga fram ett egenproducerat fredsinitiativ. (Haaretz mars 20, 2007). Detta skulle då underförstått balansera Den Saudiska Planen som nyligen dammats av. Visst har man tyckt många gånger att det uppstår en underlig situation då folk från alla världens hörn - utom från Israel - sitter och ruvar över vår framtid. Finns det något som talar för att de skulle klara uppgiften bättre än inhemskt folk? Jag tror inte det. Till stor del för att de inte är införstådda med "koderna." Det måste ju finnas en orsak till att alla dessa planer vi pådyvlats under årens lopp förbluffande snabbt och ofta förutsägbart gått i graven. Ett visst skrå behöver inte använda så många ord för att beskriva en given företeelse som folk som står utanför. Det är dessutom upplagt för feltolkningar just för att man inte är invigd i dessa koder. Araberna ser ofta inte sambandet mellan deras handlande och följderna och detta är inte så lätt för exempelvis en irländare att förstå. Logiken blir liksom lite spretig och gles. Abbas deklarerade i sitt senaste tal inför FN´s generalförsamling att ingen ny palestinsk regering skulle uppstå utan att densamma erkände Israel. Visserligen har många glömt detta, kanske Abbas också, och nu förstår han inte varför han måste jobba så hårt för att sälja den nya Hamasregeringen till omvärlden där Israel som bekant inte är erkänt, ja inte ens nämnt vid namn. Nåväl - det var ett israeliskt fredsinitiativ vi var på jakt efter. Underligt egentligen att vi inte sett ett dylikt på ett ganska stort antal år men orsaken kan vara mycket enklare än vi först anar. Våra styrande är helt enkelt inte kapabla till detta, de saknar realpolitisk fantasi - och kanske en hel massa annat dessutom... Vi har en politiker som för tillfället inte sitter i någon ansvarsställning men som utan tvekan skulle kunna åstadkomma en bärkraftig handlingsplan. Bibi. Han har motvind i vissa avseenden (inte tillräckligt stöd i Knesset idag för att med lagens hjälp kunna be Olmert att gå hem), men medvind i andra. Han är handlingskraftig och har tillräcklig erfarenhet för att sätta på pränt hur en överenskommelse mellan oss och araberna skulle kunna lösas och fotfolkets stöd har han i rikt mått. Frågan är när han ska få chansen. Kanske snarare än vi anar för Winogradkommissionens delrapport närmar sej med stormsteg. Redan innan dess skulle Bibi kunna formulera sej och bjuda "Arab League" på ett fräscht recept för framtid och fortlevnad i denna vår lilla del av världen. Sedan får Olmert orsak att berätta en gång till för oss hur impopulär han är. Den Saudiska Planen är ju egentligen inte ett förslag utan ett diktat, skriver Shlomo Avineri (Ynet mars 20, 2007). När man tänker efter så har han ju rätt. Araberna tillåter inte någon diskussion om detaljer i planen utan begär att den ska accepteras med hull och hår, utan några som helst kommentarer. Här kan man göra en intressant jämförelse. I The Road Map står det att en palestinsk stat med provisoriska gränser ska upprättas INNAN denna stat får sin slutliga utformning. Detta är vederbörligen signerat av Abbas. Nu plötsligt säger de att de visst inte vill ha någon stat med preliminära gränser och - tja, då går det bra att göra egna ensidiga ändringar lite hur som helst. Israel får inte ha några synpunkter på Den Sudiska Planen men araberna får ha synpunkter på The Road Map och inte nog med det - de ändrar innehållet i den allt efter tycke och smak. Kanske också efter vädret. Så hamnade vi bland koderna igen.

Palestinierna har skaffat sej en ny regering och sakta men säkert är de på väg att nå sina mål. Jag måste erkänna att jag beundrar deras taktik. De låter tiden verka för dem och ger aldrig avkall på en enda bokstav vad gäller deras politik. De vet att till slut får de precis vad de vill. Det låter helt naturligt vid det här laget när en palestinsk ledare säger att "det är våra legitima rättigheter" om vad det nu vara må. Väpnad kamp och terrorism i största allmänhet. Jag skulle vilja se den dagen en israelisk ledare säger samma sak, men de bara trånar efter "piiiiiis"(fred) utan någon egentlig plan för att nå dit. Resten av världen, som nu i allt större utsträckning lägger sej platt för den nya Hamas-regeringen, anser uppenbarligen att allt detta är helt i sin ordning och börjar nu att även ekonomiskt understödja denna jihad mot Israel. Norge till exempel. Det kära gamla Norge man tidigare förknippat med lusekoftor och trivsamt turgående har nu låtit masken falla. Hamas är tydligen att föredra framför det judiska hemlandet. Jag undrar hur lång tid det tar för Carl Bildt att följa i sin norske kollegas fotspår? - Man orkar inte riktigt ta in vad som sker, men visst känner man hur svångremmen dras åt.

Det känns lite underligt att bo i ett land där man pratar om "nästa krig" på samma sätt som man i Sverige pratar om nästa weekend. Ännu underligare är det att även det blir en vana och snart reagerar man inte. "Nästa krig" - jaha, det får väl ordna sej på något vis det också. Vilken av oroshärdarna som kommer att flamma upp först kommer förmodligen att bli en överraskning för allting händer så snabbt här. Hamas, Hizballah, Syrien, Iran eller kanske något helt annat. Kanske rent av ett krig med Solana. Han har ju tydligt nog valt sida och pushar nu helt öppet för syriska fantasier. Han tycker att Syrien ska ta tillbaka Golanhöjderna så dom kan ta vid där de slutade 1967. Då satt de bekvämt tillbakalutade uppe på kullarna och sköt ner på arbetarna på kibbutserna nere på markplanet när andan föll på. Detta hade de hållit på med i 19 år, ända sedan de 1948 invaderade Israel. Efter det kriget höll de till uppe på höjderna där luften var som friskast och där skottlägena var perfekta. 1967, på den sista dagen av 6-dagarskriget, var Israels tålamod slut och på en (1) dag var denna plåga för idogt arbetande kibbutsnikar över. Fredagnatten togs i anspråk av trupp- och materielförflyttningar och under lördagen nådde israelerna det mäktiga Hermon. - Nu tycker Solana att det är dags för syrierna att återuppta beskjutningen av norra Israel och med detta tillkännagivande har han förverkat sin rätt att i fortsättningen ha något som helst inflytande över Israels handlande. Europa är psykiskt sjukt och ekononomisk hänsyn överträffar vida moralisk klarhet och styrka. Arabisk olja till hyfsade priser är viktigare än den judiska statens överlevnad.

Tid har ju som bekant en förmåga att flyga iväg. Igår hade vi besök av en väninna från Sverige som för några månader sedan flyttat hit för gott. En stark och modig kvinna som jag beundrar mycket. Vi gladdes med henne när hon nu fått både medborgarskap, bostad, arbete, sjukförsäkring och ett bankkonto och vi förstår att det introduktionsprogram Israel erbjuder sina nya immigranter verkligen fungerar. Omedvetet jämför jag hur palestinier, som av olika skäl tillbringat decennier i våra grannländer, blir behandlade där. De lever där som fredlösa utan att höra till och får jobba bara med sådant som ingen annan vill göra. Deras enda status är ett medlemskort i UNRWA. Denna skamfulla organisation har utan samvetsnöd lagt palestinierna i våra kringliggande arabiska länder i malpåse och därefter dränkt in dem i rikliga mängder naftalin. Vad denna hantering kostar är summor som knappast någon kan rättfärdiga och en intressant detalj är att endast småsmulor kommer från arabländerna. Att arbeta på deras anpassning i den miljö där de tillhandahållit sina nya generationer vore dem fjärran. Detta skulle ju kunna dra till sej arabernas vrede då det kunde uppfattas som en lättnad av trycket mot Israel. Enligt deras moral rättfärdigar orealistiska krav på Israel bristen på ett värdigt liv för den palestinska gisslan. - Vad gäller att ta hand om flyktingströmmar i vår region har israelerna gjort mer än sin del. De har tagit emot judiska flyktingar från arabländer i ungefär samma storleksordning som de utspridda palestinierna men har sett till att de inlemmats som fullvärdiga medlemmar i samhället. Detta till en kostnad på kort sikt av astronomiska värden men på längre sikt är det naturligtvis en vinst både nationalekonomiskt och mänskigt. Länge leve medmänskligheten.

Traditioner känns ju inte alltid så inspirerande, med ett undantag - om man skapat dem själva! I kväll är det Erev Shabat, sabbatskvällen som är inledningen på sabbaten. Redan på morgonen ligger det något alleles speciellt i luften, alla förbereder sej på olika sätt för firandet av vilodagen. Man ser främlingar vandra runt på kibbutsen som antingen är medlemmarnas gäster eller kommer från andra delar av landet och har hyrt in sej på vårt hostel över veckoslutet. Strax efter lunch lägrar sej den stora tystnaden över kibbutsen då folket drar sej tillbaka för några timmars vila efter en mer eller mindre jobbig vecka. Denna tystnad påminner mej om min barndom då det var vanligt att man arbetade halva lördagen. På hemvägen rusade man in i affären för att rafsa åt sej det man tidigare glömt och först därefter drog man sej inom hemmets väggar och lördagstystnaden satte in. - "Singing tonight" - påminner mej Jacob om och det innebär att vi sätter oss vid baren och placerar två äkta stearinljus från IKEA framför oss. Flaskan med det söta vinet kommer fram och TV´n slås av. Jag tänder de två sabbatsljusen och sedan sjunger Jacob tre utvalda sånger och jag hjälper till allt efter inspiration och "komihåg". Dessa sånger har många år på nacken och man känner de berömda historiska vingslagen. "Le haim, Shabat Shalom..." och vi har gjort mycket mer än enbart vår plikt. Det är en skön stund som vi båda mår bra av och efterspelet inbjuder ofta till samtal som står lite över och är lite djupare än det vanliga vardagstjattret. Vi blåser ut ljusen och ceremonin är över. Ceremonin som vi själva skapat och som just därför betyder långt mer än påbud och diverse trist slentrian. Vill vi kan vi gå ner till matsalen och äta en rejäl middag med det där lilla extra. Folk har klätt upp sej och ljudnivån är ganska hög för ingen är för gammal eller för ung för att deltaga. De gånger vi tar oss i kragen och går ner och äter vår kyckling så är vi väldigt nöjda efteråt. Magen är välfylld och samvaron har tillfört ytterligare en dimension till sabbatsfirandet. De allra flesta gånger erkänner vi dock att vi trivs alltför bra hemma och vill gärna uppleva vår egen ceremoni gång efter gång efter gång...