Varför blir man förvånad - man vet ju... En talesman för Mahmoud Abbas talade till folket. Han försökte stilla sitt folks oro att deras "rättigheter" skulle komma att förhandlas bort under den tilltänkta konferensen i Annapolis om några veckor. Han sa att de skulle försöka att utverka så många eftergifter som möjligt av israelerna utan att själva göra några. Han fortsatte med att förklara att skillnaden mellan Arafat och Abbas enbart var taktisk - inte strategisk. Det fabulösa i detta uttalande är inte att de försöker suga ut det göttaste utan att därför äta upp karamellen - det är väl ungefär så vi alla agerar. Mera för mej och mindre för honom. Mest för mej och minst för henne. Det fabulösa består av att de inte inser konsekvenserna av ett sådant handlingssätt. Palestiniernas brist på undervisning och information till sitt folk om vad ordet förhandling innebär är också anmärkningsvärd. Att det handlar om att både ge och ta. På detta området som på så många andra har de palestinska ledarna inte modet att leda sitt folk mot en förståelse att man inte alltid kan få allting. Vad gäller flyktingarna kommer man inte att få allt man vill, vad gäller Jerusalem kommer man inte att få allt man vill och vad gäller det ev. framtida landet Palestinas gränser kommer man inte att få allt man vill. När faktum senare uppdagas för folket lägger sej besvikelsen tungt. Besvikelsen att deras ledare inte varit ärliga mot dem, besvikelsen att deras ledare inte varit starka nog och besvikelsen att deras ledare fortsätter att vara korrupta och inte håller vad de lovat. I förlängningen är detta en utmärkt grogrund för ett förnyat och förstärkt våldsbeteende. Detta mönster har upprepats gång efter gång och det sorgliga är att ingen verkar bli klokare. Att palestinierna "aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle" fortsätter att vara en adekvat beskrivning. Tyvärr...