Ja, så var det avklarat. Annapolis är historia men solen gick faktiskt ner i väst - precis som vanligt. Idag var det 4 minusgrader i Washington och den snofsiga israeliska kommentatorn hade också idag sina svarta handskar på tillsammans med en ganska så urringad klänning. Kombinationen var naturligtvis absurd med så var också hela tillställningen. Virtuell på något vis.

MAN TALADE OM ISRAEL - PALESTINA MEN ANDADES IRAN.

Man fick känslan av att de med allt prat om fred, fredsansträngningar och fredsförhandlingar på något mystiskt sätt försökte trolla bort den dystra verkligheten representerad av Iran, Hizballah och Hamas. Bara vi proppar upp Abbas tillräckigt mycket så kommer Ahmedinejad att tyna bort...

Jag tror att Israel nu måste sluta med den orientaliska retoriken och börja tala klartext. Ingen palestinsk ledare kommer någonsin att ge efter en tum på vad de kallar "rätten att återvända". Den rätten förverkades illa kvickt när araberna som en man anföll Israel igen och igen och igen. Arabernas nöjesmord på judar kommer inte att ge någon utdelning - endast om Olmert kommer att få fortsätta sitt råa spel, men den tanken är outhärdlig för de flesta israeler och andra med någorlunda uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

De kommer heller aldrig att ge upp kraven på Jerusalem - en av de färska idéerna Arafat myntade. Han var som bekant endast ute efter att skada Israel och visste exakt var han skulle sätta in stötarna. Att Jerusalem tidigare aldrig betytt någonting för araberna var negligerbart.

En representant för den palestinska förhandlingsdelegationen slog sej på bröstet idag och meddelade stolt att de inte hade lovat bort någonting, inte sålt ut någon av deras heliga kor.

Det är förmodligen sant, men det visar också att de inte förstår vad ordet förhandlingar innebär - att både ge och ta. Att de lyckades berodde naturligtvis på Olmerts brist på ryggrad.

Som vanligt talade palestinierna om sina rättigheter medan israelerna endast suckade trånande efter den åtråvärda freden. Bara det ger en indikation om vem som kommer att vinna potten.

Israel måste på ena eller andra sättet skaffa sej ett helt nytt ledargarnityr. Ett gäng som för en gångs skull tänker och handlar med utgångspunkt från vad som är bra för Israel. Den nuvarande presidenten, Peres, talar sej alltid varm för "palestinayim" men jag kan inte erinra mej en enda gång han rakryggad stått på Israels sida - mot palestinierna.

Nu kommer kanske situationen på marken att ta ner de nyvordna superförhandlarna till den grå verkligheten och då kanske på ett oväntat och dramatiskt sätt. Kanske kommer det att uppstå situationer då ordet förhandlingar inte är det första man tänker på.

Det lär bli en bloggpost för sej, kanske snarare än vi tror.

Olmert har nu sprungit iväg från polisen till Annapolis. Snyggt va?!

Alla är på plats och showen kan börja. Den har förresten redan börjat med möten med Bush i Ovala Rummet där valda delar ur den israeliska delegationen mottog kamerablixtarna med blossande kinder.

Varför höjs alltid terroralerten så snart det börjar pratas om fredsförhandlingar? Kanske är det ett tecken på situationens komplexitet? Alla vill inte vad alla andra vill - eller någonting ditåt.

Kanske beror det på den generellt höga spänningsnivån i regionen där minsta förändring i status quo betraktas som förräderi. Åtminstone av några.

I kväll har människomassorna samlats i Jerusalem för att gemensamt slå vakt om sin stad.

Jag är lite tveksam till att säga att jag oförbehållsamt stöder principen om en icke-delning av staden. Jag kan personligen inte se några stora hinder med att avveckla ett antal arabiska byar i Jerusalems närområde, de har ju onekligen mer gemensamt med Ramalla än med det judiska Jerusalem. Att många av de arabiska invånarna vill stanna kvar inom staten Israels gränser har nog mer att göra med sociala förmåner än med solidaritet med den judiska staten. Lieberman har rätt i detta hans ställningstagande - som i så mycket annat. Han är en djupt tänkande och ganska modig buffel...

Det har redan skrivits spaltmeter om olika aspekter av Annapolissamlingen och BBC försökte sprida sin icke-policy av likvärdig behandling av de två sidorna. En av deras chefer sa att de verkligen skulle tala med båda parterna, både med palestinierna och med amerikanerna!!!

Felsägning eller inte - förmodligen ger det en bild av hur de ser på sammanhangen.

När vi nu med eller mot vår vilja är inblandade i förhandlingar så läste jag att den nuvarande "citizen number one", Peres, var rådgivare till PLO när de var baserade i Tunisien om hur de skulle använda den bästa förhandlingsstrategin gentemot Israel. Detta innebar stora skadeverkningar för Israel under Madrid-konferensen och borde väl gå under rubriken förräderi.

Vad Israel håller på med nu är ju som att förhandla med - luft. Vilken auktoritet har Abbas kvar? Vilka representerar han? Kvarteren runt Mukata i Ramalla? Klyftan mellan Fatah och Hamas tycks också växa för var dag. Det verkar som om allt färre palestinier tillåter honom att representera dem. Detta kan naturligtvis ändras beroende på resultatet han kan visa upp, vilket i sin tur beror på vilket som väger tyngst för Olmert - hans plikt mot sitt land eller Condoleezzas gunst?

Jag kan nästan känna lite sorg över vad Olmerts fåfänga håller på att orsaka honom. Lille Olmert mot den stora, samlade arabvärlden. Det sorgliga är att han tror att han har en chans mot dem. Förstår han inte, eller vill han inte förstå, att de kommer till Annapolis enbart för att stå som en skyddande och påhejande mur bakom alla palestiniernas krav.

Hade det varit så väl som en man från USA sa att "med 40-50 deltagande länder så finns det ju inte tid, under en dag, till mer än att le" - då blir skadeverkningarna begränsade till ett fotograferingstillfälle.

Vet du vad en etrog är? Det är en citrusfrukt som bör finnas på det dukade bordet under Sukkot - Lövhyddohögtiden. Man väljer endast ett felfritt exemplar och vårdar den sedan ömt så den inte ska ådraga sej några skador. Många lägger den i en speciellt utformad skål vadderad med bomull.

Ett nytt talande talesätt handlar om att bli "etrogiserad". Det innebär att man blir behandlad med största möjliga hänsyn och i samma veva får alla sina försyndelser förlåtna. Det myntades första gången av en känd journalist då han påpekade medias sammetslena behandling av Sharon under hans förberedelser inför evakueringen av judarna från Gaza. Nu vet alla politiker att för att få en positiv behandling av jornalisterna bör man dra åt vänster så mycket man orkar - och där är Olmert just nu. Han har lärt sej att han kommer att få medial uppbackning för nästan vilka eftergifter han än gör till palestinierna och därför kan han också helt negligera vad gräsrotsfolket anser. Hans regeringskoalition verkar hålla och enbart grymtanden hörs från Shas och Israel Beiteinu. Olmert har pli på sina gossar!

Annapolis då? Lika bra att vänta och se. Artiklar skrivs både av förhoppningsfulla förespråkare och av folk som målar "han ni vet" på väggen. Hamas verkar bistungna och det tolkas av många som ett tecken på att processen är på rätt väg... Om deltagarna bara ler så kanske skadeverkningarna kan minimeras och man kan sedan som slutkläm skriva - "mycket skrik för lite ull."

Var det 40 nationer som var inbjudna???

Till Annapolis.

Inbjudna till några nätter under fluffiga duntäcken för att sedan vakna till doften av nybryggt kaffe och en frukost där inget av denna världens goda saknas. Därefter arbete? Well - möjligen en arbetslunch.

Nåväl, nästa fråga blir vad dessa uppburna gäster kan förväntas få ta del av. En mångordig skrift bestående av fromma förhoppningar. Drömmar (du kommer väl ihåg duntäcket...)

I dessa tider av mediala framsteg borde man kunnat sprida huvudpersonernas idéer utan att slösa flygbensin och en hel massa annat. Det luktar lite stenålder. Olmert skickar ut pressmeddelanden och Abbas skickar ut sina dekret och eftersom de inte verkar eniga om någonting så hade de ju kunnat fortsätta i samma stil.

Fast det är ju det där med duntäckena - igen.

Jag borde nog läsa på lite för jag undrar om Olmert i egen hög person kan lova bort något eller lova att ge bort något? Jag vet faktiskt inte. Som det uttrycks i den israeliska pressen idag så har "Olmert lovat" att ge PA 50 ryska pansarfordon (som i kvällningen krympte till 25.) Dessutom ska de få 1000 gevär med tillhörande ammunition.

En av de få klarsynta i Knesset uttryckte sej så här i kväll.

"Det är klart att nu när Olmert släpper ut över 400 palestinska fångar igen så måste han ju förse dem med vapen. Hur skulle de annars kunna avliva judar? Med sina bara händer??? Nej, naturligtvis ska de ha en adekvat utrustning."

... och farsen fortsätter. Trist nog ledd av folk komplett oförmögna att lära av tidigare dyrköpta misstag och vars syn på framtiden ger mej känslan av att deras högsta och enda mål är att bli älskade av alla.

Att vår kibbuts är en mycket bra och trevlig kibbuts det visste jag förut. Nu när två av våra medlemmar belönats med fina priser då känns det ännu bättre. En kille i sina bästa år har fått utmärkelsen som den bäste arbetaren i landet och en äldre man som arbetar långt efter normal pensionsålder fick pris för att han anses vara landets bäste fruktodlare. Visst är det fint - en ung kille och en äldre man. --- Nästa år hoppas jag på en kvinna!

Kibbutsen frustar av livsluft och livslust. Det rivs och byggs nytt och sansade utspel blandas med klåparens felsteg och saftigt byskvaller. Idag är ekonomin säkrad men eftersom vi lever i en föränderlig värld så tar vi inget för givet. Fonder och pensioner upprättas och juridiska papper läggs på hög i bankfacken. Kibbutsidéen lever kvar fast något urvattnad medan vi försöker att anpassa våra levnadsförhållanden efter tidens krav.

Att ta siesta ska ju vara välgörande och det har min käre make tagit fasta på. En kort stund i horisontalläge efter lunchen har blivit hans modell. Härom dagen hade han en dröm... Han drömde att han tillsammans med en grupp studenter var på besök i Busher, den mest kända kärnkraftsanläggningen i Iran. Han talade om för iranierna att de aldrig skulle kunna framställa några kärnvapen och naturligtvis frågade de varför. Min man svarade då - "därför att ni är muslimer." Det underligaste var nog ändå att de förstod det och höll med. De förstod att de som muslimer aldrig skulle kunna skapa sej en kärnvapenarsenal. - En dröm är en dröm men en dröm kan ibland ha korn i sej som manar till eftertanke.

Dessa modiga, skäggiga Hamaspojkar...

Igår dödade de 7 kossor när en av deras Kassamraketer prickade in kostallet i en kibbuts i Gazas närhet. Idag dödade de 7 människor tillhörande Fatah som gått man ur huse för att minnas snuskgubben Arafat. Månne deras lyckotal vara 7? Hade det inte varit så både sorgligt och farligt skulle man kunna skratta åt eländet - nu får det bli en bloggpost i stället. Naturligtvis slår inga av dessa äventyrligheter den himmelska glädjen över att döda 7 judar. Vi har deras egna ord på att det bästa de vet är att spilla judiskt blod.

När det inte dödar varandra och andra sitter de och planerar sitt nya Media City som är kostnadsberäknat till 200 miljoner $. Var det någon som nämnde "humanitär nödsituation?" Detta Media City ska bli en glimrande turistattraktion med grafiska studios, satellit-teknologi, grönskande trädgårdar med små dammar, lekplats för barnen och flera caféer och restauranger. Visst låter det härligt.

Det har tydligen lönat sej bra för Hamas med isoleringen och en följd av det är ju att ingen längre kan försöka ge Israel dåligt samvete om de rumphugger förnödenheterna som fortfarande förs över gränsen från Israel till Gaza.

Länge leve Gaza Media City!

Varför blir man förvånad - man vet ju... En talesman för Mahmoud Abbas talade till folket. Han försökte stilla sitt folks oro att deras "rättigheter" skulle komma att förhandlas bort under den tilltänkta konferensen i Annapolis om några veckor. Han sa att de skulle försöka att utverka så många eftergifter som möjligt av israelerna utan att själva göra några. Han fortsatte med att förklara att skillnaden mellan Arafat och Abbas enbart var taktisk - inte strategisk. Det fabulösa i detta uttalande är inte att de försöker suga ut det göttaste utan att därför äta upp karamellen - det är väl ungefär så vi alla agerar. Mera för mej och mindre för honom. Mest för mej och minst för henne. Det fabulösa består av att de inte inser konsekvenserna av ett sådant handlingssätt. Palestiniernas brist på undervisning och information till sitt folk om vad ordet förhandling innebär är också anmärkningsvärd. Att det handlar om att både ge och ta. På detta området som på så många andra har de palestinska ledarna inte modet att leda sitt folk mot en förståelse att man inte alltid kan få allting. Vad gäller flyktingarna kommer man inte att få allt man vill, vad gäller Jerusalem kommer man inte att få allt man vill och vad gäller det ev. framtida landet Palestinas gränser kommer man inte att få allt man vill. När faktum senare uppdagas för folket lägger sej besvikelsen tungt. Besvikelsen att deras ledare inte varit ärliga mot dem, besvikelsen att deras ledare inte varit starka nog och besvikelsen att deras ledare fortsätter att vara korrupta och inte håller vad de lovat. I förlängningen är detta en utmärkt grogrund för ett förnyat och förstärkt våldsbeteende. Detta mönster har upprepats gång efter gång och det sorgliga är att ingen verkar bli klokare. Att palestinierna "aldrig missar ett tillfälle att missa ett tillfälle" fortsätter att vara en adekvat beskrivning. Tyvärr...

För några dagar sedan visades något ganska tragikomiskt i TV. Vi såg den nya palestinska polisstyrkan som skulle erövra Nablus. De stod där i långa, gröna rader och blev inspekterade enligt konstens alla regler av premiärminister Fayad. Allt var snyggt och prydligt - felet var bara att det var lite för snyggt. De nyuppackade uniformerna glänste i solen med alla veck från kartongerna i behåll. Hade det varit doftTV hade vi känt doften av fräsch nyproduktion. Garanterat oanvända. På höfterna hängde maffiga automatvapen man i allmänhet inte förknippar med poliser. Nu skulle buset i Nablus tas ner en gång för alla. - Vad hände? Jo, man arresterade två personer och sårade några fler men eftersom de inte fick vara ute längre än till klockan 24.00 blev resultatet inte bättre än så. Efter 24.00 fick israelerna ta över - som vanligt. De fick vara uppe lite längre...

När israelerna drar på sej sina slitna, blekta och skrynkliga uniformer ser de ut som hällda i dem. De blir ett med både sin uniform och sitt vapen och resultaten blir därefter. Nåväl - alla är vi barn i början och visst uppskattar vi ett ärligt försök. Vi vill bara inte se vad vi sett så många gånger tidigare att i stället för höstväder de bjuder på enbart munväder.

Ibland ramlar man över några guldklimpar. I mitt husorgan, Jerusalem Post, kunde man häromdagen läsa om tre dussin (cirka) läkare från USA och Canada som kommit till Israel för att deltaga i en femdagars kurs i akut-och traumamedicin. Israel ligger som bekant långt framme på detta område. Tanken är att när en nödsituation uppstår de ska återvända hit och ersätta ordinarie läkare som då inkallas för att tjänstgöra vid fronten. Man blir både rörd och faktiskt en smula förvånad över att sådana människor finns. Gruppen består av amerikanska judar såväl som icke judar - menschen, rätt och slätt. Vi behöver inte bara deras insatser utan också vetskapen om att det finns vänskap och godhet kvar i denna världen. Människor för vilka pengar inte är enda styrmedlet utan möjligheten att ge en hjälpande hand är vad som räknas. - Heder åt dessa läkare vars insatser jag hoppas att vi aldrig kommer att behöva utnyttja.

Vårt livsrum krymper. Än så länge kanske mest vad gäller ordkriget. Ordkrigen.

Varenda rubrik i de israeliska tidningarna kan ses som ett embyo till en storkonflikt i vardande. De pågående förhandlingarna med palestinierna inför den stundande konferensen i Annapolis är en historia för sej. Inget kan egentligen dölja att det (milt sagt) går ordentligt trögt. Spekulationer frodas och förutsägelser haglar från både vänster och höger. En företrädare för förhandlarna såg sej föranlåten att gjuta lite olja på vågorna och sa att de var så nöjda, så nöjda "för palestinierna kommer ju faktiskt fortfarande till våra möten." Tablå!

Det är i varje fall inte vad jag kallar för att ha några stora förväntningar.

Man skulle kunna tolka situationen som att det egentligen är ganska lugnt. Det var länge sedan en buss sprängdes i luften och folk hänger på caféerna utan många tankar på tidigare förödelser. Att Kassamraketerna förpestar livet för invånarna i Sderot har vi ju liksom lärt oss leva med...

MEN DET ÄR INTE LUGNT!

Arabvärlden vädrar blod och trycket ökar hela tiden. Hizballah, Hamas, Jihad, Fatah (ja, faktiskt) och Syrien. Nej, jag glömde inte Iran för de kommer liksom i en kategori för sej själva.

Det lilla Israel försöker hålla huvudet över vattnet men börjar i klar vetskap om de hatiska krafter som maler och underminerar att enbart leva för dagen. Det är allt man orkar med. Endast naivister som Peres klarar av att kämpa för Döda Havets räddning och ekonomiska allianser mellan israeler och palestinier. Sen ska allt bli så bra så bra.

NEJ, DET ÄR INTE LUGNT!

Svenska kyrkan skickar journalister på gratis propagandaresor till Ramalla och världens alla NGO har lärt sej knepen för att under en trovärdig täckmantel effektivt rasera förtroendet för Israel. Värre än så - de propagerar för ett Israel som helst inte ska finnas.

Får man bli trött? Bra, för jag blir ofta ordentligt trött!