Ja, så var det över. Diverse minnesdagar som utmynnade i Jom Haatzmaot (Självständighetsdagen). Jo det är liksom lite "dagen efter" för det egentliga firandet genomfördes ju kvällen före. Dock fanns det ytterligare en del traditioner att genomleva. Den mest påtagliga är kanske doften. Doften av välkryddade och välgrillade köttbitar. Barbecuedoften trängde in i varje liten vrå av din tillvaro och bästa sättet att hantera den är att se till att inte vara hungrig. Det ALLRA bästa sättet är naturligtvis att själv sätta i sej ett välvänt kycklinglår. Alla grillar, hemmavid eller ute i naturen. Med detta följde naturligtvis kaos på vägarna men även det har blivit en tradition på Självständighetsdagen. Det officiella Israel hade också mycket på programmet. Ceremonier och ännu fler ceremonier. Helofficiella, halvofficiella och många lokala och mer gemytliga. Allt som kunde firas blev firat. - Efter att ha bott här i snart 10 år så kände jag i år att jag så sakteliga börjar ana djupet av folksjälen. Jag kunde under vissa benådade ögonblick säga "VI" i stället för "DE". Kanske blev jag kvalificerad efter att ha genomlevt ett krig tillsammans med urinvånarna och smärta binder ju samman, som bekant. Nu är vi redan inne på resten, som innebär en hel del räfst och rättarting. Många tycker med rätta att det blivit lite för mycket sådant på bekostnad av de stora, extensiella problemen. Jag har inget val annat än att ta en sak i sänder så vi får tillsammans avvakta nästa drag som idag är okänt men som helt säkert kommer att bli en överraskning.

Att tala om tvära kast blir i det här fallet ett grovt understatement. En dag av sorg som slutar med ren och oförfalskad glädje. Det ÄR mäktigt när en hel nation står upp och försjunken i egna tankar lyssnar på den till sin karaktär hotfulla sirenen under två minuter. Genom fönstret på min arbetsplats såg jag en grupp med förskolebarn stanna upp och stå alldeles stilla under dessa två minuter. En prestation i sej. Därefter utförde de en spontan dans med blå-vita vippor i händerna och sjöng "Hajom jom huledet, hajom jom huledet..." (Idag är det födelsedag... ) Födelsedag för nationen Israel. Visst var de några timmar för tidiga för festligheterna började ju inte förrän senare på kvällen men barn tar gärna ut glädjen i förskott. Baseballplanen var rikligt och festligt dekorerad med flaggor, facklor och andra blå-vita girlander och mitt i allt detta lyste siffran 59 starkt och klart. Många slängde nog iväg en tanke på hur situationen kommer att vara och hur festligheterna kommer att utforma sej nästa år. Alla konstellationer känns möjliga. Festligheterna började med en mjuk övergång från Minnesdagen till Självständighetsdagen bestående av stilla munspelsmusik. Jo, vi har en skicklig musikant på detta genuina instrument här. Därefter hissades flaggan från halv till hel stång till smattret från en enslig virveltrumma. Nu kom turen till barngrupperna som virvlade fram över planen i vild dans till lika vild musik vevande flaggor större än de själva. De pyttesmå barnen hade något mindre flaggor vid sitt framträdande som beledsagades av minst lika många föräldrar och stolta mor-och farföräldrar. Fackeltändning för att hedra arbetare vid vårt framgångsrika företag och sedan - ännu mera dans. Till slut dansade alla med alla och lugnet återställdes först när det var dags att sjunga Hatikva (nationalsången). Sist närmade sej kvällens höjdpunkt - fyrverkeriet. Maffigt och mycket imponerande - men kort. Kanske hade de lagt undan en del pjäser för nästa år då vi blir 60... - Väl hemma igen fick vi locka fram katten från under soffan där hon tagit skydd från de läskiga smällarna. I år tog det inte alltför många timmar innan hon återgick till sitt vanliga jag och mitt dåliga samvete lade sej så sakteliga till ro. Hon börjar väl bli fullvuxen och har lärt sej att livet ibland gör sina krumbukter. För några dagar sedan skrev jag om dessa flaggor som plötsligt täckte kibbutsen. Jag skrev att de fanns på telefonstolpar, husgavlar och bilar. Jag skulle vilja tillägga att ju närmare Självständighetsdagen vi kom, desto fler flaggor förekom i omgivningarna. Du såg flaggor på verandor, på klädstreck, på staket, på balkonger, på hammockar, på golf cars, på traktorer, på cyklar och inte minst draperade över ryggarna på de mest modiga, läckert knutna i två hörn runt halsen. TV bjöd naturligtvis på ett underhållningsprogram - med Olmert som en av gästerna. Hur den ekvationen gick ihop är aningns svårsmält. Några guldkorn fanns det, som veteranerna som deltog i befrielsen av Jerusalen 1967. De intog Gamla Staden, återförde Klagomuren till sin rättmätige ägare och en av männen berättade hur han men hjälp av sina kamrater lyckades hänga en israelisk flagga på Omar moskén på Tempelplatsen. Synd att de små behändiga kamerorna inte var uppfunna vid den tiden för det fanns inget kort att visa. Deras berättelser visade dock att deras minnesbilder är lika levande idag som när det hände, även om kropparna blivit skröpligare. Från sommarens krig är det vissa minnesbilder som är starkare än andra. Jag (och resten av nationen visade det sej) kommer ihåg en svårt sårad soldat som rullas in på bår från helikoptern till det stora sjukhuset. Han var blodig, hade slangar överallt och man hyste spontant inte särskilt mycket hopp. Inte förrän man såg hans brinnande ögon och den blodiga handen som envetet visade upp ett V-tecken. Man trodde inte riktigt på vad man såg. Idag var han i stort sett återställd och var gäst i programmet. Han fick frågan varför han mitt i sin egen grava situation hade haft kraft att visa V-tecknet. Han svarade att han inte ville ge Hizballah tillfredsställelsen att tro att de någonsin skulle kunna besegra en enda israelisk soldat. Han hade ett livshotande, svårt blödande sår på halsen och en av hans kompisar tryckte med sin tumme ihop detta sår under hela helikoptertransporten med vetskapen om att hade han lättat på trycket skulle hans kompis dö av en störtblödning. Den kompisen var också gäst i programmet och om det finns kärlek mellan män så fanns det detta mellan dessa två soldatkompisar. En nation med en "fighting spirit" som denna är något våra fiender borde frukta mer än vår samlade försvarsmakt.

Minnesdagen. En dag för minnen. En dag när det personliga minnet blandas med det kollektiva till en enda stor sorg för det vi minns är outhärdligt sorgligt. I år är Jom Hazikaron svårare än på länge för såren är färska, rivs upp gång efter gång och får ingen ro att läkas. Vi vet att döden finns och vi vet att vissa situationer kan p.g.a. sin karaktär föra oss närmare detta icke önskvärda tillstånd. Krig är en sådan situation. Att dö i en terrorattack är som att dö i krig. - Minnesdagen börjar starkt. "Hesa Fredrik" ljuder i en minut och alla står upp och liksom värmer upp sina alldeles privata minnen och sin lika privata sorg och därefter inleds kibbutsens egen minnesstund. Ensligt trevande pianomusik var bakgrundsatmosfär när namnen på de 26 döda unga pojkarna från kibbutsen lästes upp. De hade dödats under något av de tidigare krigen - inte en enda värnpliktig härifrån omkom under sommarens krig med Hizballah. En ung danserska tolkade mångas förtvivlan i en imponerande enmansföreställning och sedan blev brodern till en av mina väninnor huvudrollsinnehavaren. Hans unga liv speglades i bilder, berättelser och brev och ingen förstod riktigt varför han inte fanns ibland oss idag. Yerushalayim shel zahav, Jerusalem av guld, avslutade den välbesökta ceremonin. - TV bjöd naturligtvis också på minnen, svåra minnen, krampaktigt glättade minnen. Äkta minnen. Hela den öppna platsen i hjärtat av Tel Aviv, Kikar Rabin, hade gjorts om till en minnenas förgård. De vackraste sångerna och sångarna hade funnit sin väg dit. "Shma Israel..."- Sarit Hadads vackraste sång ljöd ut i den svarta natten. "Den stora smärtan... ingenstans att fly... lyssna Israel." - Huvudrollen hade dock publiken som till största delen bestod av unga människor. De sjöng med i sångerna och försökte inte dölja sina nakna, tårfyllda ansikten. Den sökte tröst hos varandra och alla hade det lilla ordet "varför" speglat i sina ögon. Alla hade någon och alla hade alla. Personliga minnen och personlig sorg men ochså kollektiva minnen och kollektiv sorg. När är det nog?

Plötsligt en morgon böljade hela kibbutsen i blå-vitt badskum. Det har ingenting med Konsum att göra utan handlar mera om flaggor. Allt upprättstående med självaktning - telefonstolpar, husgavlar och bilar - har hängt på sej en eller flera israeliska flaggor och effekten är bedövande. Vardagslivet sveper numera fram på blå-vita vågor och en ordentlig feststämning börjar infinna sej. Det handlar om förberedelser för firandet av Självständighetsdagen i början av nästa vecka. - Jacob, min man, berättade hur de firade åren strax efter självständigheten 1948 och då var det raka rör som gällde. Jacob var aktiv i armén samtigt som han hade hand om säkerheten på kibbutsen och han berättade utan krusiduller hur han samlade på sej (!) ammunition från olika depåer för att sätta ordentlig sprätt på firandet hemmavid. Han tog med sej några kompisar och riggade upp ett par kulsprutor på taket till klubbhuset och när mörkret föll så sköts det salva efter salva med självlysande ammunition. De hade också tillverkat hemmagjorda bomber i tunnor där eldslågorna slungades upp i luften mer än 40 meter till möjlig förnöjelse för folk och fä. Jag frågade lite försynt om alla verkligen uppskattade detta och efter att ha svarat jakande på frågan så kröp det så sakteliga fram att det fanns röster som tyckte att han skrämde upp barn och andra helt i onödan. Detta hindrade dem naturligtvis inte från att fortsätta med samma upptåg år efter år. Man kan tycka vad man vill om dessa tilltag och det är helt klart att man inte var ute efter några delikata effekter. - Nuförtiden firar vi med samling på baseballplanen där det sjungs och dansas värre. Unga och äldre i en salig röra. Slutligen det magnifika fyrverkeriet - det absolut bästa jag någonsin sett. Jacob och jag brukar lägga oss på rygg i gröngräset och titta på det och vederbörligen utropa ooooohhhhhh och aaaaahhhhhh när tempot blir allt häftigare. - Jag kommer ihåg för några år sedan när det var oroligt i Jenin som ligger just på andra sidan av Gilboas berg. När kibbutsens fyrverkeri sprakade som bäst så överröstades det ibland av kulsprutesmattret och lysbomberna från Jenin. Detta blandades på strategiska ställen med en dov artillerield. Ibland visste vi inte riktigt vad vi hörde och såg. Den kvällen var inte riktigt lik andra självständighetskvällar.

EN LYCKAD DAG FÖR HAMAS – OCH FÖR NORGE? Vad är det som förenar länder som Norge och Iran? Jo, båda länderna är ivriga medarbetare till Hamas, både moraliskt och kapitalmässigt, i dess föresats att avsluta kapitlet Israel. Kanske var de inblandade redan den 2:e maj vid middagstid, år 2004? Då öppnade modiga, maskerade Hamaspojkar eld mot en privatbil i Gaza med en mamma och hennes fyra små döttrar. Mamman hette Tali Hatuel och var 34 år och döttrarna hette Hila, 11 år, Hadar, 9 år, Roni, 7 år och slutligen Meirav, 2 år. Nej, riktigt slut var det inte för i Talis mage fanns ännu ett litet barn som höll på att växa till sej. Terroristerna öppnade eld från flera håll och först träffades Tali som föjldaktligen körde i diket. Då först vågade de sej ända fram till bilen och riktade den ena kulkärven efter den andra mot flickornas små försvarslösa kroppar tills de var säkra på att uppdraget var slutfört på ett lyckosamt sätt. - Efter denna händelse var det fest bland Hamasfolket i Gaza. Kakor och godis delades ut på gator och torg och vapnen smattrade till hjältarnas ära. Detta blir resultatet när man försöker göra radikaler till moderater, terrorister till frihetskämpar, seriemördare till förhandlingspartner och när man kallar total anarki för diplomatiska framsteg. Kära Norge, man kan inte både ha kakan och äta den. Man kan inte säga att man vill få ett slut på terrorn samtidigt som man med alla medel stöder den regim som bara för några veckor sedan i sin regeringsförklaring stolt proklamerade att de ansåg som sin legitima rätt att med alla medel fortsätta sin våldsamma kamp. Den kampen som bland så många andra oskyldiga offer brutalt ändade livet för Tali, Hila, Hadar, Roni, Meirav och det lilla barnet i Talis mage som inte ens hann få ett namn. Publicerad i rumphugget skick i KvP mars 30, 2007

LIVSNÖDVÄNDIGT TÅLAMOD Jag tror inte det finns några tålmodigare människor än israelerna! 2.053 Kassamraketer har skjutits in över Israel sedan uttåget från Gaza sommaren 2005. 296 sprängladdningar har lagts vid vägar och andra ställen där folk väntas dra fram. 143 ospecificerade attacker har utförts under samma tid. Mer eller mindre avancerade tunnelsystem har grävts ut under stängsel och gränsövergångar för att frakta vapen, explosivt material, pengar och även människor. Vad har då israelerna gjort under samma tid? Jo, i början kände de skyldigheten att försvara sina medborgare tungt och gav sej i kast med de kriminella förövarna. På senare tid har de dock mestadels bara – tittat på! Knappast ens vänt andra kinden till, allt medan Kassamraketerna fortsätter att falla. Kanske, kanske, kanske ändå... Vardagslivet här har p.g.a. ovanstående fått en ibland ganska makaber inramning. Om jag vill gå in i ett varuhus för att köpa en tub tandcreme måste jag först stå i kö, sedan gå igenom en metalldetektor och därefter få väskan genomsökt. Likadant är det om jag vill besöka en restaurang eller annan allmän plats. På flygplatsen är det köer, utfrågningar, säkerhetskontroller och - ännu fler köer. T.o.m. svensktrygga IKEA har en noggrann säkerhetskontroll innan du blir insläppt bland bokhyllan Billy och soffan Klippan. Detta har inget med paranoia att göra utan verkligheten har visat att det är nödvändigt eftersom alternativet är att bli offer för palestiniernas hat. Och hatas gör det. Dessvärre har minst en generation uppvuxen på hat i stället för kärlek gått förlorade. I politiska brandtal hatas det. I palestinska skolböcker hatas det. I media hatas det. I demonstrationer hatas det. I kniv- skjut- och bombdåd hatas det. I den eviga produktionen av bombbälten hatas det. Israelerna finner sej tålmodigt i alla säkerhetsarrangemang och fortsätter, mot alla odds, att hoppas på en något fredligare framtid.

Miki Goldwasser, mother of one of two soldiers kidnapped by Hizbullah terrorists in Lebanon last July 12, wrote the following letter to her son Ehud. The soldiers' whereabouts and fate are not known, despite Israel's having allowed the Red Cross to visit three Hizbullah terrorists captured during the war. Mrs. Goldwasser wrote: Udi my child, today is Passover Eve, the holiday of liberty. The family will celebrate Passover separately this year. Dad, Yair and I will be at Aunt Nurit and Uncle Eitan's home. Karnit, Daniella, Omri, Yahel and Rotem will be at Grandma Miriam's. Gadi is still in India. We have never celebrated any holiday in this way. We were always together - laughing, chattering, fooling around, and mainly, feeling immensely happy. Tonight, we will try to smile as a show of gratitude to our host. We will try. Udi, I must tell you, I have been approached by several families who suggested that they not celebrate Passover this year in solidarity with the three families whose sons remain in captivity [Goldwasser and Eldad Regev, held by Hizbullah, and Gilad Shalit, held by Hamas in Gaza - ed.]. We do not know these wonderful families, but I asked them not to give up on the holiday, but rather celebrate it to spite those who want to weaken and defeat us. We will celebrate with an empty chair - yours, Gilad's and Eldad's chair. I promise you that no one will defeat us, neither Hizbullah nor Hamas. We will not be undermined from within either; we will secure your release. Our war today for your release guarantees the safety of all of our children tomorrow. Udi, I suppose you don't know what day it is today, that the sky is blue and spring is just around the corner; perhaps the scents of the new blossoms are reaching you; maybe you can hear the singing of the migrating birds, and maybe it is your thoughts that are wandering. But we are here with you each and every moment, day and night. And we are not letting go. We are not waning. No one will defeat us. Happy Passover to you, my child. Happy Passover to all of Israel. Your mother, Miki

En dag som idag kan man väl inte undgå att tala om Pesah. Pesah är judarnas påsk med en innebörd helt skild från kristenhetens påsk. Judarna firar uttåget ur Egypten, från slaveri till frihet och detta görs mycket grundligt. Man har systematiserat firandet i en traditionell form som kallas Hagada. Berättelsen. - Före Pesah drivs de bokstavstroende till utmattningens gräns av städreglerna. All syrad mat ska bort och huset ska vara kliniskt rent. Medansvariga i detta städraseri är stormarknaderna som har specialpriser på alla typer av rengöringsmedel. Dessa står dessutom utplacerade i de mest säljande positionerna - ingen kan missa "Grovrent" och "Dammfritt". Sedermåltiden är av tradition en uthållighetsprestation. Man sitter vid det dukade bordet men får ingenting förrän Hagada är slutläst enligt urgamla regler. De förutseende har före visiten till den inbjudande släktingen eller vännen bunkrat upp innanför västen. Det hela blir en blandning av själens föda och sedermera även kroppens. De vi gästade gjorde en medmänsklig kompromiss. Vi läste och sjöng halva Hagada och sedan fylldes bordet av förrätter och diverse sallader. Klar kycklingsoppa med kneidelach (man får så många man vill ha men kan mycket väl hålla till godo med enbart soppan) och därefter kött. Både honungsgrillade kycklinglår och oxkött var tillgängligt men kycklingen tog definitivt hem priset. Varje år försöker jag lära mej skilja på Haroset och Haseret. Båda tillbehören bara SKA finnas på bordet. Haroset består av en goja på nötter och dadlar. Sött och mycket smakligt. Det kunde mycket väl ätas som dessert men det gör man bara inte. Haseret är en ilsket röd röra på pepparrot som om man inte passar sej kan elda upp både mun och andedräkt. Både det söta och det bittra blir på så sätt representerat. - Sista halvan av Hagada inleddes på ett ganska okoncentrerat sätt men genomfördes till sista pricken till husfaderns belåtenhet. Sista läsningen är mycket sedelärande av typen "Gubben på bocken på katten på råttan o.s.v. En eller två bitar socker? mjölk? - kaffet är på ingång. I går tog jag för en gångs skull socker i kaffet för jag vet att man tillhandahåller enbart 1% mjölk och det hjälpte lite. Mjölk i kaffe ska vara av typen 3%, annars kan man lika gärna dricka vatten. Sen vankades det två olika sorters tårtor. En av typen choklad/vispgrädde och den andra sockerkaka/jordgubbar. Båda fullt ätbara och de närmade sej slutet med stor hastighet. Mera tårta? Well, ja, kanske, men borde inte, nej... kanske bara en liten bit då. Huuu... - När vi körde hem kändes avståndet till ratten avsevärt kortare än när vi körde dit. Jag undrar fortfarande varför - fast det där sista är inte helt sant.