Ja, så var det avklarat. Annapolis är historia men solen gick faktiskt ner i väst - precis som vanligt. Idag var det 4 minusgrader i Washington och den snofsiga israeliska kommentatorn hade också idag sina svarta handskar på tillsammans med en ganska så urringad klänning. Kombinationen var naturligtvis absurd med så var också hela tillställningen. Virtuell på något vis.

MAN TALADE OM ISRAEL - PALESTINA MEN ANDADES IRAN.

Man fick känslan av att de med allt prat om fred, fredsansträngningar och fredsförhandlingar på något mystiskt sätt försökte trolla bort den dystra verkligheten representerad av Iran, Hizballah och Hamas. Bara vi proppar upp Abbas tillräckigt mycket så kommer Ahmedinejad att tyna bort...

Jag tror att Israel nu måste sluta med den orientaliska retoriken och börja tala klartext. Ingen palestinsk ledare kommer någonsin att ge efter en tum på vad de kallar "rätten att återvända". Den rätten förverkades illa kvickt när araberna som en man anföll Israel igen och igen och igen. Arabernas nöjesmord på judar kommer inte att ge någon utdelning - endast om Olmert kommer att få fortsätta sitt råa spel, men den tanken är outhärdlig för de flesta israeler och andra med någorlunda uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

De kommer heller aldrig att ge upp kraven på Jerusalem - en av de färska idéerna Arafat myntade. Han var som bekant endast ute efter att skada Israel och visste exakt var han skulle sätta in stötarna. Att Jerusalem tidigare aldrig betytt någonting för araberna var negligerbart.

En representant för den palestinska förhandlingsdelegationen slog sej på bröstet idag och meddelade stolt att de inte hade lovat bort någonting, inte sålt ut någon av deras heliga kor.

Det är förmodligen sant, men det visar också att de inte förstår vad ordet förhandlingar innebär - att både ge och ta. Att de lyckades berodde naturligtvis på Olmerts brist på ryggrad.

Som vanligt talade palestinierna om sina rättigheter medan israelerna endast suckade trånande efter den åtråvärda freden. Bara det ger en indikation om vem som kommer att vinna potten.

Israel måste på ena eller andra sättet skaffa sej ett helt nytt ledargarnityr. Ett gäng som för en gångs skull tänker och handlar med utgångspunkt från vad som är bra för Israel. Den nuvarande presidenten, Peres, talar sej alltid varm för "palestinayim" men jag kan inte erinra mej en enda gång han rakryggad stått på Israels sida - mot palestinierna.

Nu kommer kanske situationen på marken att ta ner de nyvordna superförhandlarna till den grå verkligheten och då kanske på ett oväntat och dramatiskt sätt. Kanske kommer det att uppstå situationer då ordet förhandlingar inte är det första man tänker på.

Det lär bli en bloggpost för sej, kanske snarare än vi tror.