Var det verkligen så hemskt? Förmodligen. Kanske värre. För några dagar sedan var det Tisha B´Av. Dagen då alla hemskheter drabbat det judiska folket. Enligt den judiska kalendern var det just den dagen som både det första och det andra templet förstördes och dagen är numera allmän fastedag. För två år sedan tog Sharons goda hjärta överhanden och han lät i sin nåd judarna i Gush Katif och andra byar i Gaza få "fira" den dagen i sina hem och i sin synagoga. Natten därefter började det väloljade maskineriet snurra. Ett hav av soldater och polis äntrade dessa blomstrande mönstersamhällen med order att plocka med sej invånarna ut - till varje pris. På kvällen fick vi i TV återuppleva dessa grymma ögonblick och i sanningens namn var det ibland svårt att veta vilka som led mest, de som skulle evakueras eller de som skulle utföra evakueringen. Båda var förtvivlade och många grät. Man försökte krampaktigt hålla modet uppe genom sång och dans och i den stora synagogan utspelades många helt overkliga scener. Poliser som ditkommenderats för att utföra ett jobb deltog i gudstjänsten och delade folkets förtvivlan. Björnkramar utan ord mellan rödögda poliser och "vanligt folk" sågs lite överallt. En familj där mannen deltagit i Israels alla krig tog fram sin uniform, sin hjälm och sin armegröna utrustning, slängde allt – bit för bit – framför muren av poliser som väntade på att tömma huset på levande människor. Efteråt när huset var tomt så spelade kameran genom rummen. Där var barnens rum, halvfulla kaffemuggar, tidningar, godispapper och TV´n påslagen, precis som om familjen väntades återkomma inom kort. En ung man fyllde en tomflaska med sand från sin trädgård innan han äntrade bussen mot en okänd framtid och en kvinna grävde upp några växter att ta med sej med sina bara händer. - De älskade sitt Gush Katif, Kfar Darom, Morag, Ganei Tal, Neve Dekalim, Netzarim, Alei Sinai m.fl. platser. Några dagar efter det att uppdraget var slutfört och alla dessa platser var helt människofria så anlände bulldozers och grävmaskiner för att fullborda förintelsen. Sen kom Hamas ...... och resten är en alltför välbekant historia. - Jag är inte beredd att moralisera just nu, men man förundras över hur ett "spinn" ur en enda mans hjärna kunde utvecklas till denna ofattbara och makabra katastrof som kommer att berättas och återupplevas i generationer.

Att prioritera problem är inte så enkelt. Just därför blir det lätt en soppa av alltihop. Det finns nu knappt ett enda område i israelens liv som inte utsätts för existensiellt hot eller åtminstone allvarigt sätts i fråga. Vi har Gaza med sina nya Hamas-furstar, Syrien som spelar på alla strängar samtidigt, den förre medborgaren nummer 1 vars renlevnad är uppe till bedömning, en regering ingen vill ha och ingen litar på, Ahmedinejad som utlovar en het sommar, palestinierna som elegant utvinner den ena eftergiften efter den andra av Israel och som snart har vad som krävs för att kasta Israel på sophögen. Har jag glömt något? Förmodligen. Med åtminstone EN verklig ledare vid rodret hade krafter satts in på att beta av den ena problemställningen efter den andra, men som det nu är läggs allt på hög och förvirringen sprider sej. Förvirringen övergår så småningom i förtvivlan och nu står alla och stampar på stället medan det allmänna missnöjet (och den lika allmänna rädslan) stiger mot nya höjder. - Israel måste helt enkelt få en ledare. En LEDARE. Det låter kanske diktatoriskt men en bunt småpåvar lyckas sällan åstadkomma något konstruktivt. Låt Jordanien få vad de begär för att ta sej an Västbanken och gör ett liknande arrangemang med Egypten om Gaza. De astronomiska summor som nu grävs ner i det palestinska etablissemanget kunde vara början på ett nytänkande. Dessa ogripbart stora summor kunde säkert både Jordanien och Egypten göra bättre nytta av än vad som sker nu. För att driva en så kontroversiell fråga krävs det en ledare. Ingen Rice eller Blair utan en inhemsk produkt. Bibi är en sådan. Bibi bör få chansen och en majoritet av israelerna inser detta.

Hade jag varit Abbas hade jag känt mej oerhört förolämpad och förnedrad. Allt detta prat om att han behöver stöttas upp - som en gammal gärdsgård. Karln har väl varit med förr. Jag är helt övertygad om att han vet vad han gör och det han inte gör det gör han inte därför att han inte vill göra det. Om detta beror på själsliga svagheter eller för att han helt enkelt råkar känna sitt eget folk - det har jag ingen aning om. Det heter att Abbas inte vill eller inte kan, men visst kan han om han vill. När Israel av outgrundliga orsaker lämnade Gaza sa Abbas till sina vapenbärare att de skulle se till att evakueringen skedde under lugna former och så skedde också. Att helvetet sedan bröt loss är förmodligen en annan historia. Åter till den svage, stapplande men myssnälle Abbas. Nu ska han få sina presenter. För vaddå - undrar en oförstående? För att han som ledare för Fatah-partiet var delaktig i kidnappningen av Gilad Shalit? För att han som ledare för Fatah-partiet planerar att låta terrorpojkarna i Al-Aksa-Brigaden inlemmas i hans egna säkerhetsstyrkor och på så sätt få löningen säkrad. Betald av Sven Svenssons i Göinge kommun skattepengar. För att han som ledare för Fatah-partiet vänslats så till den milda grad med Hamasterroristerna att han accepterade att bli ett fikonlöv för en samlingsregering tillsammans med dessa gossar. För att han som ledare för Fatah-partiet lät Hamas ta över Gaza utan egentlig strid. Vapnen han nyligen fått av Codoleezza Rice lämnades i stort sett över på silverbricka. Tala om förödmjukelse - men han tänker säkerligen inte i de banorna. - Olmert som inte är direkt känd för några djupa eller intelligenta tankekedjor tror att nu är det rätt tillfälle att "stötta upp" denne man, hans sista hopp. Att knäppa stärkkragen på Abbas och att med alla medel få honom att leverera, är egentligen det enda som skulle kunna rädda Olmert. Naturligtvis kommer det (som vanligt) att gå åt skogen, primärt för att Abbas första prioritering inte gäller Olmert och sist men inte minst för att han känner sitt folk (som sagt) och vet vad som är möjligt och omöjligt "in the arab street."

Idag för ett år sedan förlorade Israel sin oskuld. I morgon började verkligheten ta form. Då bröt kriget ut och israelerna började förstå att sårbarhet var något som inte bara gällde andra. Idag satt kanske de sedermera mördade och tillfångatagna soldaterna och snackade skit med sina kompisar, kanske fixade de fika med telefonen i örat för att försäkra sina anhöriga om att allt var under kontroll. Media har redan idag varit fulla av minnesprogram och visst blir man skakad när man återupplever förra sommarens katastrofer i starka repriser. Bilder från sjukhusen som tog emot horder av soldater och civila i mer eller mindre kritiska tillstånd. Mammor som springer (vart?) med sina barn i famnen och soldaternas uppgivenhet när de drabbats av Olmerts totala brist på verklighetsförankring. Många marknadsundersökningar sprider sina resultat och en talande siffra är att endast 6% av de tillfrågade vill att Olmert sitter kvar på sitt jobb. Hälften tror inte det blir något nytt krig i sommar medan 37% trots det svarar ja på den frågan. Hade Israels befolkning blivit tillfrågade idag för ett år sedan om de trodde det skulle bli krig inom en snar framtid så hade de flesta säkert svarat nej. Nu blev det trots allt ett krig och det visar väl med all önskvärd tydlighet att i vår del av världen så är de flesta förutsägelser oförutsägbara.

Visst är Sverige fantastiskt...!!! Framför allt så är det GRÖNT. Det tar några dagar för ögonen att vänja sej när man kommer från ett ställe där det gröna endast är ett minne blott. Nyinflugen till Sverige tyckte jag allt var illgrönt och njöt av denna klorofyllanhopning i fulla drag. Sen vande man sej, som man gör med både bra och dåliga ting. Underbart att träffa gamla godingar och andas in både skogsdoft och ladugårdsatmosfär, men när det var dags att återvända till landet utan premiärminister så var det en känsla som hade ganska mycket med rätt-och riktigt att göra. Man vet nog egentligen var någonstans i tillvaron man ska befinna sej och för min del så är platsen just här. I Gilboas skugga. Det där med "...... utan premiärminister" tarvar förmodligen en förklaring. Har du lyssnat på israeliska nyhetssändningar i kväll så vet du, men för er andra så handlar det om att enligt den judiska kalendern så är det exakt ett år sedan Israel blev anfallet av Hizballah och kriget sparkade igång. I dag har det varit minnesstunder på lite olika ställen med många både talare och lyssnare. Han som skickade ut pojkarna i kriget utan några större samvetsbetänkligheter brydde sej dock inte. Olmert föredrog att stanna hemma av skäl så idiotiska som säkerhetsmässiga betänkligheter. Vad var han rädd för? Att de som fortfarande sörjer sina barn och män skulle bära hand på honom? Förmodligen var han i stället orolig för att någon skulle genomskåda hans billiga polityr och be honom dra dit pepparen växer på smattrande hebreiska. Nu satt han väl i sin svala berså med de sörjandes kvidande frågor på behagligt avstånd. - Jag hoppas detta blir ytterligare en spik i hans rutschbana ner från politikens torn och tinnar.