Condoleezza Rice är här - igen. Ingen förstår egentligen varför och speciellt inte varför hon kom just nu. Kanske har hon vissa svårigheter med att besvara frågan själv för hon sa efter mötet med Tsippi Livni att om man väntar på det rätta tillfället att besöka Mellanöstern så kommer man nog aldrig att gå ombord på ett plan. Ingen väntar sej några sensationella resultat av det planerade mötet mellan Olmert - Rice - Mazen, men kanske det ändå behövs för att tala lite klarspråk efter ordklyverierna som producerades i Mecca. Detta under förutsättning att de högre politiska sfärerna tillåter det, förstås. Det ligger i luften i kväll, efter ett telefonsamtal mellan Bush och Olmert, att en palestinsk regering som inte i klarspråk ställer sej bakom omvärldens krav på någorlunda anständighet inte kommer att kunna räkna med samma omvärlds stöd. Anständighet mellan människor innebär att man lever och låter leva och detta har strukturerats i de nu så välkända tre kraven på Hamas. Klarar inte Hamas av detta som inte är mer än vad som begärs i förskolan, då lär de nog ha vissa svårigheter med fortsättningen också. - Det finns en sak jag ALDRIG kommer att vänja mej vid här och det är den förkrympta weekenden. Man skulle tycka att efter en vecka så full av händelser att det skulle varit nog för ett år i ett "normalt" land, man skulle behöva åtminstone två dagar för att vila kropp och själ. Inte då. Jo jag vet att det står i Skriften att på sjunde dagen ska du vila, underförstått då att dagen därefter ska du vara i selen igen, men man kan väl få önska... Bodde man i en av storstäderna hade chansen till en normal weekend varit större men en kibbuts är ju känd för att vara arbetets högborg så två dagars ledighet runt veckoslutet är helt enkelt inte aktuellt. Detta innebär att jag nu på lördagkvällen mentalt börjar förbereda mej på en ny arbetsvecka och kollar att väckarklockar som vanligt är ställd på halv sex. Fortfarande några timmar till dess...