I Gilboas skugga

"Fundringar" kring den eviga konflikten med utgångspunkt från vardagen.

20 februari 2007

Idag har jag läst om Iran från två olika vinklar. Den ena representeras av historikern Benny Morris i en artikel i en några veckor gammal helgbilaga till Jerusalem Post. Den andra infallsvinkeln står Irans superbloggare, Hossein Derakhshan, för. Han är bosatt i Canada och var nyligen på besök i Israel. Här gick han glatt omkring med en färgglad T-shirt där det stod "I love Teheran." Artikeln av Benny Morris har som överskrift "This Holocaost will be different"och beskriver att hur vi än gör eller inte gör så har vi ändan bak och kan lika gärna gräva ner oss på en gång. Nej, det där sista skrev han inte i sin artikel utan det var väl mera min reaktion på det jag läst. Han påvisar att i motsats till Hitlers Holocaost, där bödlarna ofta kom i närkontakt med sina offer och kanske t.o.m. nedlät sej att skjuta ner några med eget vapen, hålla vakt vid stenbrottet så ingen försökte ta sej över stängslet, lura in dem i "duschrummen" och efter användandet ge order om upprensning, - så kommer Ahmadinejads Holocaust att bli fullständigt steril och anonym. En muskel sträcks i ett finger och knappen som startar raketerna med kärnvapenspetsarna trycks in och sen är det bara att vänta och förbereda segerfesten. Visst finns det tankar i Teheran på möjligheten av ett svarsanfall med liknande vapen, men som Khomeini sa i ett tal 1980 "We do not worship Iran, we worship Allah... I say, let this land (Iran) burn. I say let this land go up in smoke, provided Islam emerges triumphant..." Inga moraliska hinder finns alltså på vägen mot Israels förstörelse. Det hela kommer att vara över på några minuter och sedan - ja, det blir inte för oss att fundera på. Om det nu är så att Israel har kärnvapen så är de i praktiken icke användbara. De kan bara användas för tidigt eller för sent - om ni förstår? Bloggaren Hossein är absolut ingen sionist och tycker att det är bra att Iran skaffar sej kärnvapen i avskräckande syfte, men inte alls mot Israel. Han berättar också att i Iran så är Ahmadinejad den figur det skämtas allra mest om. Han kan konsten att "ta" folk, är utåtriktad men inte speciellt intelligent. Han blev vald på sin inrikespolitik och i sin valkampanj nämnde han aldrig vare sej kärnvapen eller Israel och vid det här laget är merparten iranier innerligt trötta på honom. Måtte bloggaren Hossein blogga och blogga och blogga ända tills majoriteten av iranierna beslutar att Ahmadinejad gör bäst i att snarast gå hem.