Katastrof i den lilla världen - på en av åkrarna strax norr om vår kibbuts. Det lilla planet som vi ofta hör och ser när det sprider sitt "gift" (lämpligt ämne att ta upp vid ett annat tillfälle) över odlade marker, kraschade av ännu inte helt utredda orsaker. Någon påstod att ena vingen dragit med sej en elektrisk ledning, men piloten var rutinerad och kände trakten som sin egen ficka. Bilder visade på de resterande småsmulorna av ett upp och nervänt plan och piloten gick en plötslig, grym och förtidig död till mötes. Jag trodde i min enfald att sådana plan som opererar i välkända trakter var lika säkra som en gammal buss. Piloten hade samma morgon berättat för en arbetskamrat att han dagen innan begåvats med ett barnbarn... Ett litet flickebarn. - Idag när jag gick min morgonrunda så hörde jag det välbekanta surrandet av det lilla planet i luften - igen. Kanske var motorljudet aningens annorlunda, men ändå... - Tanken kom alldeles osökt, "detta är Israel i ett nötskal." Vad som än händer så måste livet gå vidare. Om vi för ett ögonblick släpper taget går vi under. Inte tänka eller känna - bara gå vidare. Denna taktik har naturligtvis många faror och kanske skulle vi i stället stanna upp, bearbeta och därefter, med nyttiga erfarenheter i bagaget, köra igång igen. Många gör så, men den genomgripande trenden är - vidare, vidare, vidare.