Vad säger man till föräldrarna till en ung pojke som är kidnappad av en organisation vars medlemmar älskar att dricka judiskt blod. Ja, så stod (står?) det faktiskt på Hamas website strax efter valet i januari. Det där demokratiska valet ni vet... Hur säger man till föräldrarna att "visserligen gör vi allt vi kan för att få Gilad fri, men av princip förhandlar vi inte med terrorister?" Man har strax ett dilemma. Vad är viktigast, principen eller Gilads liv? Principen är säkert riktig och viktig men Gilads liv är ju också viktigt. Som föräldrar är dilemmat ännu större - det gäller deras barns liv. I Gilads fall har hans pappa höjt sej över dilemmat och stöder IDF´s nuvarande arbetsmetod att aktivt leta efter Gilad där man misstänker att han finns. Dagarna går och inte blir det enklare efter det att en annan ung pojke brutalt blivit mördad av sina kidnappare på Västbanken. Han blev skjuten i huvudet en timma efter det att hans kidnappare lagt beslag på honom. Föräldrarna frågade sej varför Gud tillät detta att hända men gav i samma stund också sitt svar. Gud lät det hända för att Han visste att vi skulle klara av det... Kan sådana resonemang hjälpa i stunder av djupaste förtvivlan så - visst. Gilads föräldrar hänger fortfarande på den slaka linan. Kasten mellan hopp och förtvivlan blir allt vildare och tanken på att ge kidnapparna allt de vill ha bara Gilad kommer välbehållen hem, smyger sej allt oftare in i deras tankevärld. Bara en gång, bara Gilad... Principen säger att ALDRIG förhandla med en kidnappare för då riskerar du att få en flod av nya kidnappningar och nya ungdomar som faller i klorna på samvetslösa individer. Detta är inte en princip för principens skull utan en följd av mänsklig svaghet. Som Pavlovs hund. Om man gör någonting och blir belönad så vill man gärna göra det igen. Gilads föräldrar kan förmodligen vara utan sin Pavlovs hund bara Gilad kommer hem.

Jag undrar vilket som är värst - att vara kidnappad eller att vara död? När palestinierna från Gaza tidigt i söndags morse anföll en postering i Israel så mördades två unga pojkar, Hanan Barak och Pavel Slutsker. Samtidigt blev en ännu yngre pojke kidnappad, Gilad Shavit. Hanan och Pavel begräts och begrovs medan Gilads öde trängde allt djupare ner i folksjälen. Man fick reda på att han är lugn, rolig och bra på matte. Om Hanan och Pavel vet jag absolut ingenting. Dom är ju "bara" döda. Vad jag menar är att sensationen tagit över verkligheten på ett ganska osunt sätt. Är det verkligen så vi vill ha det? Alla hoppas vi ju att Gilad snart ska kunna dricka sitt morgonkaffe i familjens vackra trädgård. Vad vi med säkerhet vet är att Hanans och Pavels familjer kommer att få dricka sitt morgonkaffe UTAN sina pojkar. Dessutom helt utan sensationer. Att bli kidnappad är det räddaste jag är för... En bomb inbillar jag mej att jag kan hoppa undan, men att bli kidnappad - du grymmaste av öden. Just av den anledningen har jag lagt om min spänstrunda på morgonen till områden inne i kibbutsen. Ytterområdena får de modiga lägga beslag på. Jag går backe upp och backe ner och tankarna flyger på allt lättare vingar. Man vill tränga igenom dimman som hindrar oss att förstå, för att sedan leva med förhoppningen att man är klokare idag än man var igår.

Varför går man frivilligt igenom den för den oinvigde så frustrerande proceduren att skapa en blogg? Pratsjuka? Kanske. Exhibitionism? Hmmm... Vetskapen att man sitter inne med tankar mänskligheten inte kan leva förutan? For sure! That´s it! To the point! När andan så faller på kommer denna mänsklighet att delges guldkorn att begrunda, smälta och sen - naturligtvis - samtycka om. I Gilboas skugga finner du världens navel. Det som händer händer här, fast ändå på ett visst avstånd. Eländet i Sderot och Gaza är både nära och långt borta. Tillräckligt nära för att man ska känna lidandets och hatets nerv samtidigt som det trots allt är en bit bort från vårt köksbord. Tag för dej av livets olika menyer av både smått och stort.