Minnesdagen. En dag för minnen. En dag när det personliga minnet blandas med det kollektiva till en enda stor sorg för det vi minns är outhärdligt sorgligt. I år är Jom Hazikaron svårare än på länge för såren är färska, rivs upp gång efter gång och får ingen ro att läkas. Vi vet att döden finns och vi vet att vissa situationer kan p.g.a. sin karaktär föra oss närmare detta icke önskvärda tillstånd. Krig är en sådan situation. Att dö i en terrorattack är som att dö i krig. - Minnesdagen börjar starkt. "Hesa Fredrik" ljuder i en minut och alla står upp och liksom värmer upp sina alldeles privata minnen och sin lika privata sorg och därefter inleds kibbutsens egen minnesstund. Ensligt trevande pianomusik var bakgrundsatmosfär när namnen på de 26 döda unga pojkarna från kibbutsen lästes upp. De hade dödats under något av de tidigare krigen - inte en enda värnpliktig härifrån omkom under sommarens krig med Hizballah. En ung danserska tolkade mångas förtvivlan i en imponerande enmansföreställning och sedan blev brodern till en av mina väninnor huvudrollsinnehavaren. Hans unga liv speglades i bilder, berättelser och brev och ingen förstod riktigt varför han inte fanns ibland oss idag. Yerushalayim shel zahav, Jerusalem av guld, avslutade den välbesökta ceremonin. - TV bjöd naturligtvis också på minnen, svåra minnen, krampaktigt glättade minnen. Äkta minnen. Hela den öppna platsen i hjärtat av Tel Aviv, Kikar Rabin, hade gjorts om till en minnenas förgård. De vackraste sångerna och sångarna hade funnit sin väg dit. "Shma Israel..."- Sarit Hadads vackraste sång ljöd ut i den svarta natten. "Den stora smärtan... ingenstans att fly... lyssna Israel." - Huvudrollen hade dock publiken som till största delen bestod av unga människor. De sjöng med i sångerna och försökte inte dölja sina nakna, tårfyllda ansikten. Den sökte tröst hos varandra och alla hade det lilla ordet "varför" speglat i sina ögon. Alla hade någon och alla hade alla. Personliga minnen och personlig sorg men ochså kollektiva minnen och kollektiv sorg. När är det nog?