Att tala om tvära kast blir i det här fallet ett grovt understatement. En dag av sorg som slutar med ren och oförfalskad glädje. Det ÄR mäktigt när en hel nation står upp och försjunken i egna tankar lyssnar på den till sin karaktär hotfulla sirenen under två minuter. Genom fönstret på min arbetsplats såg jag en grupp med förskolebarn stanna upp och stå alldeles stilla under dessa två minuter. En prestation i sej. Därefter utförde de en spontan dans med blå-vita vippor i händerna och sjöng "Hajom jom huledet, hajom jom huledet..." (Idag är det födelsedag... ) Födelsedag för nationen Israel. Visst var de några timmar för tidiga för festligheterna började ju inte förrän senare på kvällen men barn tar gärna ut glädjen i förskott. Baseballplanen var rikligt och festligt dekorerad med flaggor, facklor och andra blå-vita girlander och mitt i allt detta lyste siffran 59 starkt och klart. Många slängde nog iväg en tanke på hur situationen kommer att vara och hur festligheterna kommer att utforma sej nästa år. Alla konstellationer känns möjliga. Festligheterna började med en mjuk övergång från Minnesdagen till Självständighetsdagen bestående av stilla munspelsmusik. Jo, vi har en skicklig musikant på detta genuina instrument här. Därefter hissades flaggan från halv till hel stång till smattret från en enslig virveltrumma. Nu kom turen till barngrupperna som virvlade fram över planen i vild dans till lika vild musik vevande flaggor större än de själva. De pyttesmå barnen hade något mindre flaggor vid sitt framträdande som beledsagades av minst lika många föräldrar och stolta mor-och farföräldrar. Fackeltändning för att hedra arbetare vid vårt framgångsrika företag och sedan - ännu mera dans. Till slut dansade alla med alla och lugnet återställdes först när det var dags att sjunga Hatikva (nationalsången). Sist närmade sej kvällens höjdpunkt - fyrverkeriet. Maffigt och mycket imponerande - men kort. Kanske hade de lagt undan en del pjäser för nästa år då vi blir 60... - Väl hemma igen fick vi locka fram katten från under soffan där hon tagit skydd från de läskiga smällarna. I år tog det inte alltför många timmar innan hon återgick till sitt vanliga jag och mitt dåliga samvete lade sej så sakteliga till ro. Hon börjar väl bli fullvuxen och har lärt sej att livet ibland gör sina krumbukter. För några dagar sedan skrev jag om dessa flaggor som plötsligt täckte kibbutsen. Jag skrev att de fanns på telefonstolpar, husgavlar och bilar. Jag skulle vilja tillägga att ju närmare Självständighetsdagen vi kom, desto fler flaggor förekom i omgivningarna. Du såg flaggor på verandor, på klädstreck, på staket, på balkonger, på hammockar, på golf cars, på traktorer, på cyklar och inte minst draperade över ryggarna på de mest modiga, läckert knutna i två hörn runt halsen. TV bjöd naturligtvis på ett underhållningsprogram - med Olmert som en av gästerna. Hur den ekvationen gick ihop är aningns svårsmält. Några guldkorn fanns det, som veteranerna som deltog i befrielsen av Jerusalen 1967. De intog Gamla Staden, återförde Klagomuren till sin rättmätige ägare och en av männen berättade hur han men hjälp av sina kamrater lyckades hänga en israelisk flagga på Omar moskén på Tempelplatsen. Synd att de små behändiga kamerorna inte var uppfunna vid den tiden för det fanns inget kort att visa. Deras berättelser visade dock att deras minnesbilder är lika levande idag som när det hände, även om kropparna blivit skröpligare. Från sommarens krig är det vissa minnesbilder som är starkare än andra. Jag (och resten av nationen visade det sej) kommer ihåg en svårt sårad soldat som rullas in på bår från helikoptern till det stora sjukhuset. Han var blodig, hade slangar överallt och man hyste spontant inte särskilt mycket hopp. Inte förrän man såg hans brinnande ögon och den blodiga handen som envetet visade upp ett V-tecken. Man trodde inte riktigt på vad man såg. Idag var han i stort sett återställd och var gäst i programmet. Han fick frågan varför han mitt i sin egen grava situation hade haft kraft att visa V-tecknet. Han svarade att han inte ville ge Hizballah tillfredsställelsen att tro att de någonsin skulle kunna besegra en enda israelisk soldat. Han hade ett livshotande, svårt blödande sår på halsen och en av hans kompisar tryckte med sin tumme ihop detta sår under hela helikoptertransporten med vetskapen om att hade han lättat på trycket skulle hans kompis dö av en störtblödning. Den kompisen var också gäst i programmet och om det finns kärlek mellan män så fanns det detta mellan dessa två soldatkompisar. En nation med en "fighting spirit" som denna är något våra fiender borde frukta mer än vår samlade försvarsmakt.