Ja, så var det över. Diverse minnesdagar som utmynnade i Jom Haatzmaot (Självständighetsdagen). Jo det är liksom lite "dagen efter" för det egentliga firandet genomfördes ju kvällen före. Dock fanns det ytterligare en del traditioner att genomleva. Den mest påtagliga är kanske doften. Doften av välkryddade och välgrillade köttbitar. Barbecuedoften trängde in i varje liten vrå av din tillvaro och bästa sättet att hantera den är att se till att inte vara hungrig. Det ALLRA bästa sättet är naturligtvis att själv sätta i sej ett välvänt kycklinglår. Alla grillar, hemmavid eller ute i naturen. Med detta följde naturligtvis kaos på vägarna men även det har blivit en tradition på Självständighetsdagen. Det officiella Israel hade också mycket på programmet. Ceremonier och ännu fler ceremonier. Helofficiella, halvofficiella och många lokala och mer gemytliga. Allt som kunde firas blev firat. - Efter att ha bott här i snart 10 år så kände jag i år att jag så sakteliga börjar ana djupet av folksjälen. Jag kunde under vissa benådade ögonblick säga "VI" i stället för "DE". Kanske blev jag kvalificerad efter att ha genomlevt ett krig tillsammans med urinvånarna och smärta binder ju samman, som bekant. Nu är vi redan inne på resten, som innebär en hel del räfst och rättarting. Många tycker med rätta att det blivit lite för mycket sådant på bekostnad av de stora, extensiella problemen. Jag har inget val annat än att ta en sak i sänder så vi får tillsammans avvakta nästa drag som idag är okänt men som helt säkert kommer att bli en överraskning.