I Gilboas skugga

"Fundringar" kring den eviga konflikten med utgångspunkt från vardagen.

24 mars 2007

En konsert utöver det vanliga. Jag gick väl dit med måttliga förväntningar men kom ut ur lokalen med vetskapen om att det finns en rik kulturskatt här som ännu inte är min - och som jag kände att jag saknade. Det som bjöds var något i stil med våra julkonserter, eller snarare då påskkonserter. Sången och musiken till Sedermåltidens Hagada framförd av Övre Galileens Kör med en ledare som var en född ledare. Han ledde med en självklar elegans och tydlighet och hans händer påminde mej om fågelvingar. Det slog mej att kören såg ut som vilken kör som helst från t.ex. mörkaste Småland med skalliga gubbar, vithåriga gubbar, raffiga tjejer och mindre raffiga tjejer. Den kunde lika gärna ha hetat Värnamos Blandade Kör. En viss skillnad kanske är att dessa körmedlemmar tillhör de som fick ta emot de flesta Katyusharaketerna under sommarens krig och fick tillbringa en månad i mer eller mindre förskräckliga skyddsrum. - Musiken var dock ganska långt från "Flickorna i Småland" bland lingonröda tuvor på villande mo. Den bar i sej ett sådant djup av vemod och ljublande glädje blandat till en förförisk symfoni av trevande styrka och framtidstro. Dessa melodislingor av årtusendens dyrköpta erfarenheter utmynnade plötsligt i ett fullkomligt harmoniskt ackord i starkaste forte. Det var nog inte bara jag som stundtals blev lite blank i ögonen och fick något tjockt i halsen. Det föll sej helt naturligt att det ibland blev en dialog mellan kören och publiken med hjälp av en utsökt fingertoppskänsla hos ledaren, ibland bildades en fyrhövdad kanon. Musikstilen var inte direkt orientalisk, inte heller europeisk utan rent och skärt judisk. Man anade lite liturgi, lite opera och lite som förde tankarna till folkmusik. För mina skånska öron var den inte helt självklar och fraseringen var ibland svårgreppad men lät man sej bara sköljas med av musiken så blev upplevelsen trots detta total. Det vi fick lyssna till i kväll var en kibbutsvariant på Hagada stammande från kibbuts Yagur. Varje kibbuts med självaktning utarbetade sin variant och trots den sekulariserade befolkningen innehöll denna Sedermusik fler berättelser från Torah än den officiella varianten. Den är dessutom mera lättillgänglig både musikaliskt och textmässigt. - Det sista jag såg innan vi lämnade lokalen var dirigentens fågelvingehänder. Han använder dem tydligen på samma delikata sätt antingen han för ett samtal eller leder sin kör från den ena höjdpunkten till den andra.