Jaha, nu har det påpekats det som jag länge tyckt - att israelerna själva skulle producera en handlingsplan för lösning av konflikten (varför inte konflikterna?) i vår region. Sekreteraren i "Arab League", Amr Moussa, uttryckte ett önskemål att Israel skulle lägga fram ett egenproducerat fredsinitiativ. (Haaretz mars 20, 2007). Detta skulle då underförstått balansera Den Saudiska Planen som nyligen dammats av. Visst har man tyckt många gånger att det uppstår en underlig situation då folk från alla världens hörn - utom från Israel - sitter och ruvar över vår framtid. Finns det något som talar för att de skulle klara uppgiften bättre än inhemskt folk? Jag tror inte det. Till stor del för att de inte är införstådda med "koderna." Det måste ju finnas en orsak till att alla dessa planer vi pådyvlats under årens lopp förbluffande snabbt och ofta förutsägbart gått i graven. Ett visst skrå behöver inte använda så många ord för att beskriva en given företeelse som folk som står utanför. Det är dessutom upplagt för feltolkningar just för att man inte är invigd i dessa koder. Araberna ser ofta inte sambandet mellan deras handlande och följderna och detta är inte så lätt för exempelvis en irländare att förstå. Logiken blir liksom lite spretig och gles. Abbas deklarerade i sitt senaste tal inför FN´s generalförsamling att ingen ny palestinsk regering skulle uppstå utan att densamma erkände Israel. Visserligen har många glömt detta, kanske Abbas också, och nu förstår han inte varför han måste jobba så hårt för att sälja den nya Hamasregeringen till omvärlden där Israel som bekant inte är erkänt, ja inte ens nämnt vid namn. Nåväl - det var ett israeliskt fredsinitiativ vi var på jakt efter. Underligt egentligen att vi inte sett ett dylikt på ett ganska stort antal år men orsaken kan vara mycket enklare än vi först anar. Våra styrande är helt enkelt inte kapabla till detta, de saknar realpolitisk fantasi - och kanske en hel massa annat dessutom... Vi har en politiker som för tillfället inte sitter i någon ansvarsställning men som utan tvekan skulle kunna åstadkomma en bärkraftig handlingsplan. Bibi. Han har motvind i vissa avseenden (inte tillräckligt stöd i Knesset idag för att med lagens hjälp kunna be Olmert att gå hem), men medvind i andra. Han är handlingskraftig och har tillräcklig erfarenhet för att sätta på pränt hur en överenskommelse mellan oss och araberna skulle kunna lösas och fotfolkets stöd har han i rikt mått. Frågan är när han ska få chansen. Kanske snarare än vi anar för Winogradkommissionens delrapport närmar sej med stormsteg. Redan innan dess skulle Bibi kunna formulera sej och bjuda "Arab League" på ett fräscht recept för framtid och fortlevnad i denna vår lilla del av världen. Sedan får Olmert orsak att berätta en gång till för oss hur impopulär han är. Den Saudiska Planen är ju egentligen inte ett förslag utan ett diktat, skriver Shlomo Avineri (Ynet mars 20, 2007). När man tänker efter så har han ju rätt. Araberna tillåter inte någon diskussion om detaljer i planen utan begär att den ska accepteras med hull och hår, utan några som helst kommentarer. Här kan man göra en intressant jämförelse. I The Road Map står det att en palestinsk stat med provisoriska gränser ska upprättas INNAN denna stat får sin slutliga utformning. Detta är vederbörligen signerat av Abbas. Nu plötsligt säger de att de visst inte vill ha någon stat med preliminära gränser och - tja, då går det bra att göra egna ensidiga ändringar lite hur som helst. Israel får inte ha några synpunkter på Den Sudiska Planen men araberna får ha synpunkter på The Road Map och inte nog med det - de ändrar innehållet i den allt efter tycke och smak. Kanske också efter vädret. Så hamnade vi bland koderna igen.