Att prioritera problem är inte så enkelt. Just därför blir det lätt en soppa av alltihop. Det finns nu knappt ett enda område i israelens liv som inte utsätts för existensiellt hot eller åtminstone allvarigt sätts i fråga. Vi har Gaza med sina nya Hamas-furstar, Syrien som spelar på alla strängar samtidigt, den förre medborgaren nummer 1 vars renlevnad är uppe till bedömning, en regering ingen vill ha och ingen litar på, Ahmedinejad som utlovar en het sommar, palestinierna som elegant utvinner den ena eftergiften efter den andra av Israel och som snart har vad som krävs för att kasta Israel på sophögen. Har jag glömt något? Förmodligen. Med åtminstone EN verklig ledare vid rodret hade krafter satts in på att beta av den ena problemställningen efter den andra, men som det nu är läggs allt på hög och förvirringen sprider sej. Förvirringen övergår så småningom i förtvivlan och nu står alla och stampar på stället medan det allmänna missnöjet (och den lika allmänna rädslan) stiger mot nya höjder. - Israel måste helt enkelt få en ledare. En LEDARE. Det låter kanske diktatoriskt men en bunt småpåvar lyckas sällan åstadkomma något konstruktivt. Låt Jordanien få vad de begär för att ta sej an Västbanken och gör ett liknande arrangemang med Egypten om Gaza. De astronomiska summor som nu grävs ner i det palestinska etablissemanget kunde vara början på ett nytänkande. Dessa ogripbart stora summor kunde säkert både Jordanien och Egypten göra bättre nytta av än vad som sker nu. För att driva en så kontroversiell fråga krävs det en ledare. Ingen Rice eller Blair utan en inhemsk produkt. Bibi är en sådan. Bibi bör få chansen och en majoritet av israelerna inser detta.