Idag för ett år sedan förlorade Israel sin oskuld. I morgon började verkligheten ta form. Då bröt kriget ut och israelerna började förstå att sårbarhet var något som inte bara gällde andra. Idag satt kanske de sedermera mördade och tillfångatagna soldaterna och snackade skit med sina kompisar, kanske fixade de fika med telefonen i örat för att försäkra sina anhöriga om att allt var under kontroll. Media har redan idag varit fulla av minnesprogram och visst blir man skakad när man återupplever förra sommarens katastrofer i starka repriser. Bilder från sjukhusen som tog emot horder av soldater och civila i mer eller mindre kritiska tillstånd. Mammor som springer (vart?) med sina barn i famnen och soldaternas uppgivenhet när de drabbats av Olmerts totala brist på verklighetsförankring. Många marknadsundersökningar sprider sina resultat och en talande siffra är att endast 6% av de tillfrågade vill att Olmert sitter kvar på sitt jobb. Hälften tror inte det blir något nytt krig i sommar medan 37% trots det svarar ja på den frågan. Hade Israels befolkning blivit tillfrågade idag för ett år sedan om de trodde det skulle bli krig inom en snar framtid så hade de flesta säkert svarat nej. Nu blev det trots allt ett krig och det visar väl med all önskvärd tydlighet att i vår del av världen så är de flesta förutsägelser oförutsägbara.