Jag undrar vilket som är värst - att vara kidnappad eller att vara död? När palestinierna från Gaza tidigt i söndags morse anföll en postering i Israel så mördades två unga pojkar, Hanan Barak och Pavel Slutsker. Samtidigt blev en ännu yngre pojke kidnappad, Gilad Shavit. Hanan och Pavel begräts och begrovs medan Gilads öde trängde allt djupare ner i folksjälen. Man fick reda på att han är lugn, rolig och bra på matte. Om Hanan och Pavel vet jag absolut ingenting. Dom är ju "bara" döda. Vad jag menar är att sensationen tagit över verkligheten på ett ganska osunt sätt. Är det verkligen så vi vill ha det? Alla hoppas vi ju att Gilad snart ska kunna dricka sitt morgonkaffe i familjens vackra trädgård. Vad vi med säkerhet vet är att Hanans och Pavels familjer kommer att få dricka sitt morgonkaffe UTAN sina pojkar. Dessutom helt utan sensationer. Att bli kidnappad är det räddaste jag är för... En bomb inbillar jag mej att jag kan hoppa undan, men att bli kidnappad - du grymmaste av öden. Just av den anledningen har jag lagt om min spänstrunda på morgonen till områden inne i kibbutsen. Ytterområdena får de modiga lägga beslag på. Jag går backe upp och backe ner och tankarna flyger på allt lättare vingar. Man vill tränga igenom dimman som hindrar oss att förstå, för att sedan leva med förhoppningen att man är klokare idag än man var igår.