Vårt livsrum krymper. Än så länge kanske mest vad gäller ordkriget. Ordkrigen.

Varenda rubrik i de israeliska tidningarna kan ses som ett embyo till en storkonflikt i vardande. De pågående förhandlingarna med palestinierna inför den stundande konferensen i Annapolis är en historia för sej. Inget kan egentligen dölja att det (milt sagt) går ordentligt trögt. Spekulationer frodas och förutsägelser haglar från både vänster och höger. En företrädare för förhandlarna såg sej föranlåten att gjuta lite olja på vågorna och sa att de var så nöjda, så nöjda "för palestinierna kommer ju faktiskt fortfarande till våra möten." Tablå!

Det är i varje fall inte vad jag kallar för att ha några stora förväntningar.

Man skulle kunna tolka situationen som att det egentligen är ganska lugnt. Det var länge sedan en buss sprängdes i luften och folk hänger på caféerna utan många tankar på tidigare förödelser. Att Kassamraketerna förpestar livet för invånarna i Sderot har vi ju liksom lärt oss leva med...

MEN DET ÄR INTE LUGNT!

Arabvärlden vädrar blod och trycket ökar hela tiden. Hizballah, Hamas, Jihad, Fatah (ja, faktiskt) och Syrien. Nej, jag glömde inte Iran för de kommer liksom i en kategori för sej själva.

Det lilla Israel försöker hålla huvudet över vattnet men börjar i klar vetskap om de hatiska krafter som maler och underminerar att enbart leva för dagen. Det är allt man orkar med. Endast naivister som Peres klarar av att kämpa för Döda Havets räddning och ekonomiska allianser mellan israeler och palestinier. Sen ska allt bli så bra så bra.

NEJ, DET ÄR INTE LUGNT!

Svenska kyrkan skickar journalister på gratis propagandaresor till Ramalla och världens alla NGO har lärt sej knepen för att under en trovärdig täckmantel effektivt rasera förtroendet för Israel. Värre än så - de propagerar för ett Israel som helst inte ska finnas.

Får man bli trött? Bra, för jag blir ofta ordentligt trött!