Hej alla miljoner läsare... Jag inleder, efter en del tekniskt trassel, det nya året med en ny blogg. Du hittar den på http://tselhagilboa.blogspot.com

Julafton. "Juldepressionen" har varit måttlig i år - kanske p.g.a. att jag har trakasserat mina vänner extra mycket under upploppet = advent. Jag vet hela deras julprogram och många julkpappshemligheter blev jag också invigd i. Jag fick reda på när de griljerade sin julskinka och vid vilket klockslag middagen skulle avnjutas. Det halvkyliga gråvädret känner jag till och som extra krydda delade vi en del vänskapligt sladder. Ja, ja - jag ska nog klara av julhelgen i år också. En välmogen Camembert från ARLA-mejerierna och en burk löksill med svensk flagga på har satt lite extra krydda på högtiden.

Nyss lyssnade vi en stund till midnattsmässan som det här året sändes från den maffiga kyrkan i Nasaret. Tydligen finns där i alla fall så många kristna kvar i stan att de kunnat bilda en skaplig kör. För några dagar sedan upphov Vatikanens representant, den latinske patriarken Michel Sabbah sin röst och visade med all önskvärd tydlighet att han ser sitt uppdrag mer politiskt än religiöst. Han gav israelerna bassning för att de var judar med en judisk religion och en judisk tradition och sådana kan ju inte få ha ett land - tyckte han. Undra vad han tycker on Saudiarabien där allt som luktar icke-muslimskt är bannlyst. Fy skäms Saudiarabien, inte har ni rätt till ett eget land med bara en enda religion!

Naturligtvis haltar jämförelsen för Saudiarabien tillåter inte att t.ex. en turist har med sej ett kors eller en Bibel på sin semesterresa medan Israel tillåter full religionsfrihet. Jag som kristen har aldrig känt mej trakasserad här. Att jag inte var inkluderad i den judiska fria invandringen visste jag från början och fick i stället mitt medborgarskap via en stegvis procedur - som en invandrare till vilket annat land som helst. Sabbah får nog välja om han i framtiden vill vara en politisk agitator eller en kyrkans man. Vad han än väljer är hans förtroendekapital totalt förbrukat.

Ja, så var det avklarat. Annapolis är historia men solen gick faktiskt ner i väst - precis som vanligt. Idag var det 4 minusgrader i Washington och den snofsiga israeliska kommentatorn hade också idag sina svarta handskar på tillsammans med en ganska så urringad klänning. Kombinationen var naturligtvis absurd med så var också hela tillställningen. Virtuell på något vis.

MAN TALADE OM ISRAEL - PALESTINA MEN ANDADES IRAN.

Man fick känslan av att de med allt prat om fred, fredsansträngningar och fredsförhandlingar på något mystiskt sätt försökte trolla bort den dystra verkligheten representerad av Iran, Hizballah och Hamas. Bara vi proppar upp Abbas tillräckigt mycket så kommer Ahmedinejad att tyna bort...

Jag tror att Israel nu måste sluta med den orientaliska retoriken och börja tala klartext. Ingen palestinsk ledare kommer någonsin att ge efter en tum på vad de kallar "rätten att återvända". Den rätten förverkades illa kvickt när araberna som en man anföll Israel igen och igen och igen. Arabernas nöjesmord på judar kommer inte att ge någon utdelning - endast om Olmert kommer att få fortsätta sitt råa spel, men den tanken är outhärdlig för de flesta israeler och andra med någorlunda uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

De kommer heller aldrig att ge upp kraven på Jerusalem - en av de färska idéerna Arafat myntade. Han var som bekant endast ute efter att skada Israel och visste exakt var han skulle sätta in stötarna. Att Jerusalem tidigare aldrig betytt någonting för araberna var negligerbart.

En representant för den palestinska förhandlingsdelegationen slog sej på bröstet idag och meddelade stolt att de inte hade lovat bort någonting, inte sålt ut någon av deras heliga kor.

Det är förmodligen sant, men det visar också att de inte förstår vad ordet förhandlingar innebär - att både ge och ta. Att de lyckades berodde naturligtvis på Olmerts brist på ryggrad.

Som vanligt talade palestinierna om sina rättigheter medan israelerna endast suckade trånande efter den åtråvärda freden. Bara det ger en indikation om vem som kommer att vinna potten.

Israel måste på ena eller andra sättet skaffa sej ett helt nytt ledargarnityr. Ett gäng som för en gångs skull tänker och handlar med utgångspunkt från vad som är bra för Israel. Den nuvarande presidenten, Peres, talar sej alltid varm för "palestinayim" men jag kan inte erinra mej en enda gång han rakryggad stått på Israels sida - mot palestinierna.

Nu kommer kanske situationen på marken att ta ner de nyvordna superförhandlarna till den grå verkligheten och då kanske på ett oväntat och dramatiskt sätt. Kanske kommer det att uppstå situationer då ordet förhandlingar inte är det första man tänker på.

Det lär bli en bloggpost för sej, kanske snarare än vi tror.

Olmert har nu sprungit iväg från polisen till Annapolis. Snyggt va?!

Alla är på plats och showen kan börja. Den har förresten redan börjat med möten med Bush i Ovala Rummet där valda delar ur den israeliska delegationen mottog kamerablixtarna med blossande kinder.

Varför höjs alltid terroralerten så snart det börjar pratas om fredsförhandlingar? Kanske är det ett tecken på situationens komplexitet? Alla vill inte vad alla andra vill - eller någonting ditåt.

Kanske beror det på den generellt höga spänningsnivån i regionen där minsta förändring i status quo betraktas som förräderi. Åtminstone av några.

I kväll har människomassorna samlats i Jerusalem för att gemensamt slå vakt om sin stad.

Jag är lite tveksam till att säga att jag oförbehållsamt stöder principen om en icke-delning av staden. Jag kan personligen inte se några stora hinder med att avveckla ett antal arabiska byar i Jerusalems närområde, de har ju onekligen mer gemensamt med Ramalla än med det judiska Jerusalem. Att många av de arabiska invånarna vill stanna kvar inom staten Israels gränser har nog mer att göra med sociala förmåner än med solidaritet med den judiska staten. Lieberman har rätt i detta hans ställningstagande - som i så mycket annat. Han är en djupt tänkande och ganska modig buffel...

Det har redan skrivits spaltmeter om olika aspekter av Annapolissamlingen och BBC försökte sprida sin icke-policy av likvärdig behandling av de två sidorna. En av deras chefer sa att de verkligen skulle tala med båda parterna, både med palestinierna och med amerikanerna!!!

Felsägning eller inte - förmodligen ger det en bild av hur de ser på sammanhangen.

När vi nu med eller mot vår vilja är inblandade i förhandlingar så läste jag att den nuvarande "citizen number one", Peres, var rådgivare till PLO när de var baserade i Tunisien om hur de skulle använda den bästa förhandlingsstrategin gentemot Israel. Detta innebar stora skadeverkningar för Israel under Madrid-konferensen och borde väl gå under rubriken förräderi.

Vad Israel håller på med nu är ju som att förhandla med - luft. Vilken auktoritet har Abbas kvar? Vilka representerar han? Kvarteren runt Mukata i Ramalla? Klyftan mellan Fatah och Hamas tycks också växa för var dag. Det verkar som om allt färre palestinier tillåter honom att representera dem. Detta kan naturligtvis ändras beroende på resultatet han kan visa upp, vilket i sin tur beror på vilket som väger tyngst för Olmert - hans plikt mot sitt land eller Condoleezzas gunst?

Jag kan nästan känna lite sorg över vad Olmerts fåfänga håller på att orsaka honom. Lille Olmert mot den stora, samlade arabvärlden. Det sorgliga är att han tror att han har en chans mot dem. Förstår han inte, eller vill han inte förstå, att de kommer till Annapolis enbart för att stå som en skyddande och påhejande mur bakom alla palestiniernas krav.

Hade det varit så väl som en man från USA sa att "med 40-50 deltagande länder så finns det ju inte tid, under en dag, till mer än att le" - då blir skadeverkningarna begränsade till ett fotograferingstillfälle.

Vet du vad en etrog är? Det är en citrusfrukt som bör finnas på det dukade bordet under Sukkot - Lövhyddohögtiden. Man väljer endast ett felfritt exemplar och vårdar den sedan ömt så den inte ska ådraga sej några skador. Många lägger den i en speciellt utformad skål vadderad med bomull.

Ett nytt talande talesätt handlar om att bli "etrogiserad". Det innebär att man blir behandlad med största möjliga hänsyn och i samma veva får alla sina försyndelser förlåtna. Det myntades första gången av en känd journalist då han påpekade medias sammetslena behandling av Sharon under hans förberedelser inför evakueringen av judarna från Gaza. Nu vet alla politiker att för att få en positiv behandling av jornalisterna bör man dra åt vänster så mycket man orkar - och där är Olmert just nu. Han har lärt sej att han kommer att få medial uppbackning för nästan vilka eftergifter han än gör till palestinierna och därför kan han också helt negligera vad gräsrotsfolket anser. Hans regeringskoalition verkar hålla och enbart grymtanden hörs från Shas och Israel Beiteinu. Olmert har pli på sina gossar!

Annapolis då? Lika bra att vänta och se. Artiklar skrivs både av förhoppningsfulla förespråkare och av folk som målar "han ni vet" på väggen. Hamas verkar bistungna och det tolkas av många som ett tecken på att processen är på rätt väg... Om deltagarna bara ler så kanske skadeverkningarna kan minimeras och man kan sedan som slutkläm skriva - "mycket skrik för lite ull."

Var det 40 nationer som var inbjudna???

Till Annapolis.

Inbjudna till några nätter under fluffiga duntäcken för att sedan vakna till doften av nybryggt kaffe och en frukost där inget av denna världens goda saknas. Därefter arbete? Well - möjligen en arbetslunch.

Nåväl, nästa fråga blir vad dessa uppburna gäster kan förväntas få ta del av. En mångordig skrift bestående av fromma förhoppningar. Drömmar (du kommer väl ihåg duntäcket...)

I dessa tider av mediala framsteg borde man kunnat sprida huvudpersonernas idéer utan att slösa flygbensin och en hel massa annat. Det luktar lite stenålder. Olmert skickar ut pressmeddelanden och Abbas skickar ut sina dekret och eftersom de inte verkar eniga om någonting så hade de ju kunnat fortsätta i samma stil.

Fast det är ju det där med duntäckena - igen.

Jag borde nog läsa på lite för jag undrar om Olmert i egen hög person kan lova bort något eller lova att ge bort något? Jag vet faktiskt inte. Som det uttrycks i den israeliska pressen idag så har "Olmert lovat" att ge PA 50 ryska pansarfordon (som i kvällningen krympte till 25.) Dessutom ska de få 1000 gevär med tillhörande ammunition.

En av de få klarsynta i Knesset uttryckte sej så här i kväll.

"Det är klart att nu när Olmert släpper ut över 400 palestinska fångar igen så måste han ju förse dem med vapen. Hur skulle de annars kunna avliva judar? Med sina bara händer??? Nej, naturligtvis ska de ha en adekvat utrustning."

... och farsen fortsätter. Trist nog ledd av folk komplett oförmögna att lära av tidigare dyrköpta misstag och vars syn på framtiden ger mej känslan av att deras högsta och enda mål är att bli älskade av alla.

Att vår kibbuts är en mycket bra och trevlig kibbuts det visste jag förut. Nu när två av våra medlemmar belönats med fina priser då känns det ännu bättre. En kille i sina bästa år har fått utmärkelsen som den bäste arbetaren i landet och en äldre man som arbetar långt efter normal pensionsålder fick pris för att han anses vara landets bäste fruktodlare. Visst är det fint - en ung kille och en äldre man. --- Nästa år hoppas jag på en kvinna!

Kibbutsen frustar av livsluft och livslust. Det rivs och byggs nytt och sansade utspel blandas med klåparens felsteg och saftigt byskvaller. Idag är ekonomin säkrad men eftersom vi lever i en föränderlig värld så tar vi inget för givet. Fonder och pensioner upprättas och juridiska papper läggs på hög i bankfacken. Kibbutsidéen lever kvar fast något urvattnad medan vi försöker att anpassa våra levnadsförhållanden efter tidens krav.

Att ta siesta ska ju vara välgörande och det har min käre make tagit fasta på. En kort stund i horisontalläge efter lunchen har blivit hans modell. Härom dagen hade han en dröm... Han drömde att han tillsammans med en grupp studenter var på besök i Busher, den mest kända kärnkraftsanläggningen i Iran. Han talade om för iranierna att de aldrig skulle kunna framställa några kärnvapen och naturligtvis frågade de varför. Min man svarade då - "därför att ni är muslimer." Det underligaste var nog ändå att de förstod det och höll med. De förstod att de som muslimer aldrig skulle kunna skapa sej en kärnvapenarsenal. - En dröm är en dröm men en dröm kan ibland ha korn i sej som manar till eftertanke.