Osäkerheten är det enda som är riktigt säkert i Israel i dessa dagar. Flytande gissningar blandas med okvalificerat "vetande" och allmänt tyckande frodas i varje gathörn. Eftersom allt händer med ljusets hastighet här så finns det ingen som ger sej tid att utarbeta långtgående riktlinjer som stöd för ett optimalt handlande i ödesmättade situationer. "Yehiye beseder-syndromet" är absolut heltäckande. Varför har Israel bara en avsaltningsanläggning medan man bygger liknande anläggningar åt andra världen över? Svar: Ingen politiker varken vågar eller vill göra åtaganden som i längd överskrider den närmast framförliggande tiden. Han vet av erfarenhet att i morgon kan han vara arbetslös och vill då inte stå som ansvarig för en satsning som i den nya situationen kan uppfattas som oansvarig och irrelevant. Alltså fortsätter befolkningen att hoppas på en vinter rik på regn trots att torråren alltid är i numerärt överläge. "Yehiye beseder"- det ordnar sej. I politiken är det likadant - vem vill satsa stora pengar på en armé som största tiden ägnar sin kraft åt att skrämma bort stenkastande småpojkar. Nej, här skulle det sparas och spara det gjorde man. Man sparade så rejält att man inte ens bibehöll status quo. Träning drogs in och utrustning rostade sönder men likaväl blev Olmert informerad om att allt var under kontroll och att Hizballah skulle vara ett minne blott efter en snabb insats av denna oövervinnerliga armé. Naturligtvis hade varken Olmert eller Peretz några egna uppfattningar om sakernas rätta tillstånd, båda var ju noviser på området. Halutz då? Visste han? Ingen aning? Vem visste? Vem höll tyst? Vem borde sagt något? Vem borde skrikit högt? Hur kunde det bli så fel även om folket i landets ledning endast var svaga medelmåttor? Även en svag medelmåtta borde ha kunnat undvika de flesta av fällorna landet föll i under sommarens krig. - Rent moraliskt är det naturligtvis ren bankrutt att låta brist på kunskap och uselt omdöme få bli orsaken till alla dessa unga killars död. Familjer som aldrig kommer att sluta sörja och aldrig kommer att bli övertygade om att de dog av yttersta nödtvång. En hedersam död, javisst, men inte en nödvändig död. Detta kan aldrig förlåtas och om man försöker förstå bakgrunden blir bilden bara ännu grymmare. Olmert har som statschef det yttersta ansvaret vilket han också tagit på sej. Hans ansvarstagande har dock begränsat sej till ord för till handling räcker inte hans moraliska styrka. Hans ursäkt är att han själv vill lägga till rätta bristerna som visade sej under kriget. Den mest förödande kritiken som Winogradkommissionen gav Olmert var att han inte varit i stånd att ta de riktiga besluten och helt allmänt visade prov på gravt dåligt omdöme. En basal fråga är nu hur Olmert själv ska kunna reparera sitt dåliga omdöme som antingen är konstitutionellt eller frukten av ett långt liv i maktens korrumperade korridorer. Det står klart för var och en att det ska till nya kvastar vilket det nuvarande ledarskiktet inte har någon som helst förståelse för. Slutsats: Om de inte förstår behovet av nya kvastar så förstår de heller inte vad som nu är en absolut nödvändighet för landets fortlevnad.