Ibland läser man något som omedelbart ger genklang. Idag stod det att läsa i Arutz 7, kanske i fler tidningar, att en bror till den av Hizballah tillfångatagne Eldad Regev kräver av Olmert att han begär livstecken av araberna angående de kidnappade pojkarna som villkor för att deltaga i den planerade Mellanöstern-konferensen i Washington i november. Naturligtvis kommer han inte att göra det för han vill, för allt smör i Småland, inte missa någon chans att få stå i rampljuset. Att beträda röda mattor är drömmar han i högsta grad delar med Shimon Peres. Tänk efter ett tag - varför är det alltid bara Israel som ska bistå med förtroendsskapande åtgärder? Står det skrivet någonstans att det är förbjudet att begära (kräva - fy, fy) något av araberna? Vore det inte den naturligaste sak i världen för Olmert att begära livstecken om de kidnappade värnpliktiga innan någon härifrån beger sej till den framkrystade konferensen. Observera - ingen vågar ens nämna att Olmert skulle begära deras frisläppande trots att Israel nu i rasande fart släpper fria palestinska fångar, som faktiskt suttit där de satt av vissa orsaker. Så djärv kan man ju inte vara...... Varför inte egentligen? Vår ÖB var inne på riktiga tankegångar när han idag kallade frisläppandet av palestinska fångar oetiskt allt medan Gilad Shalit fortfarande sitter kidnappad i Gaza sedan mer än ett år tillbaka. Vad är det för mekanismer som gör att både israelerna och resten av världen är så livrädda för att kräva något av araberna? Vad är det som gör att, inte minst europeerna, så längtar och trängtar efter att trycka ner mer och mer pengar i deras kassakistor. Är det en medveten eller omedveten handling för att möjliggöra ett friställande av medel till terrorverksamhet mot Israel? Hur annars ska man tolka det? Om målet var att göra livet drägligare för palestinierna hade man varit tvungen att välja helt andra vägar som att lära dem att ta ansvar för sina egna liv och så snabbt som möjligt bli självförsörjande. Nu är större delen av den manliga befolkningen anställd i de komiskt överdimensionerade säkerhetsstyrkorna som definitivt inte bidrar till uppbyggnaden av landet. När situationen kan beskrivas med fler frågor än svar då blir man, milt sagt, orolig.